Totalt baklås

Textstorlek:

Vissa saker har en verklig förmåga att gå i totalt baklås. Det gäller i hög grad vår svenska vargpolitik, om man nu kan tala om politik längre.

Annons:

För det som nu pågår kan nog inte beskrivas som något annat än politisk och rättslig kollaps.

Flyttkarusellen med den så kallade Junselevargen, som nu knallat hem till Ångermanland igen för fjärde gången, har i hög grad visat att det inte längre är den folkvalda regeringen som styr landet när det gäller rovdjursfrågan.

Med stöd av EU-kommisionen obstruerar miljöorganisationerna det rättssystem och det styre vi valt demokratiskt.

Genom att ideligen och systematiskt överklaga Naturvårdsverkets skyddsjaktsbeslut tvingar man istället samma verk att flytta runt med vargar i Sverige, för att minska skador på renar och tamdjur. Miljonerna rullar och verksamheten har troligen redan passerat gränsen för djurplågeri.

Allt detta medan rovdjursförvaltningen gått in i ett moment 22. Man klarar inte av målen att förnya vargstammen genetiskt eftersom miljö och naturorganisationerna överklagat beslutet om riktad licensjakt för att ge utrymme för genetiskt friskare vargar. Att man överklagat innebär inhibition, inställd jakt i väntan på att förvaltningsdomstolen ska fatta beslut.

Att försöka flytta frilevande vargar in i redan etablerade vargområden torde man nu ha prövat tillräckligt många gånger för att var och en ska inse att det inte är möjligt. De går helt enkelt hem igen.

Det man möjligen kan fundera på är vilket samhälle vi får när enskilda organisationer ensamma kan sätta sig till doms över och stoppa de beslut som våra folkvalda politiker fattar. Vad blir det nästa gång? Kanske miljöorganisationerna bestämmer sig för att stoppa allt skogsbruk? Eller varför inte all köttproduktion, eller all användning av handelsgödsel? Ett samhälle där enskilda intressen och känslor får styra.

Det konkreta resultatet av det som miljöorganisationerna uppnått, med benäget stöd av EU, är att klyftan mellan de som tvingas leva med vargen och vargförespråkarna aldrig varit större.

Förståelsen och förtroendet för rovdjurspolitiken är på botten. Bland de lantbruksföretagare som försöker hålla djur i rovdjursområdena ökar desperationen. De känner sig utelämnade, ensamma och uppgivna. Samhället bekostar upprepade vargflyttar. Skyddsjakten, om den mot förmodan blir beviljad, får man däremot bekosta på egen hand.

Det man med rätt stor säkerhet kan säga är att den illegala jakten nu kommer att öka. Alla förlorar, inte minst vargen.

Det paradoxala och sorgliga är att landsbygdens organisationer, LRF och Jägarna, nu ofta vittnar om att man för första gången på många år känner att man fått gehör från politiskt håll och från myndigheter. Men vad spelar det för roll när de verkar ha tappat kontrollen över frågan?

Allt detta för en djurart som faktiskt inte är hotad, inte globalt och faktiskt inte heller i Sverige. Det största problemet för vargens fortlevnad i landet är ju inte numerären, utan inaveln. Enligt forskningen kan vi släppa iväg vargstammen till flera tusen individer utan att förbättra det problemet.

Annons: