Sjuttionde vårbruket för Per

PerPer Vernersson har inte missat ett vårbruk sedan 1943
Textstorlek:

När jorden för några veckor sedan äntligen började reda sig på Fältväbelsgården i Nalavi, i västra Närke, var det en rutinerad lantbrukare som tog plats i traktorn för att harva.

Annons:

Det var nämligen det sjuttionde vårbruket i följd på gården för Per Vernersson. Första gången han harvade åkrarna skedde det med häst, 1943.

Jag träffar Per och sonen Anders Wernersson för kafferast på traditionellt vårbruksvis, i lä bakom dubbelmontaget på en traktor. Lite blåsigt, solsken och lärkor i skyn. På andra sidan diket dundrar grannen fram med såmaskinen.

Det är Anders som sedan 1991 driver gården. Men Per är med och kör fortfarande, varje år.

Det blev en rätt tidig start på Pers jordbrukarkarriär. Han och bröderna, Bengt och Birger, tog nämligen över gården innan äldste brodern Birger fyllt 18, Per var 11.

– Mor dog 1936 och far 1939. Det blev att hjälpa till tidigt. Vi körde med fyra hästar, minns Per. När Birger blev myndig 1942, köpte vi granngården av vår förmyndare.

Samma år köpte bröderna den första traktorn, en gengasdriven epatraktor, byggd på en Volvobuss.

– I praktiken var vi för det mesta bara två hemma som jobbade. Birger var ju, som så många andra, inkallad vid den här tiden. Det var ju krig runt omkring oss.

Gården har sedan växt på det sätt som kännetecknat hela den svenska landsbygden. Någon granngård har köpts till, lite mark har arrenderats.

– Min bror Bengt köpte vi ut redan 1950, han köpte sig en egen gård i närheten. Jag köpte ut min äldre bror Birger i slutet av 1960-talet. Nu består gården av 140 hektar plus cirka 40 i arrenden, berättar Per.

Per och Anders är den andra och tredje generationen Vernersson på Fälväbelsgården.

– Ja, far kom till gården 1896. Då var det ett kronoarrende. 1936 bestämde sig äntligen Domänverket för att sälja. Då var far redan gammal. Mor dog samma år, i cancer.

För dagen harvar Per medan Anders kör ut gödsel från de 22 mjölkkorna.

– Jag kör själv gödseln i dag. Det har hunnit bli lite fullt, var tvungen att få undan lite. Normalt anlitar vi en entreprenör. Jag lastar, medan far och entreprenören kör skytteltrafik med spridarna.

– Mestadels har vi haft blå traktorer. Jag tycker bäst om den här, säger Per och klappar den stora Ford TW 15 på backdäcket. Den är lagom avancerad. Det finns en modernare New Holland på gården, men den får Anders köra.

Den första Fordson-traktorn köptes 1948. Det var den första Majoren, den modell som folkhumorn snabbt döpte till Höglund.

– Som sagt, mest Fordson och Ford, men vi har haft några Ferguson. En Allis Chalmers B, den med getingmidja, blev det också. Den har jag kvar, berättar Per stolt.

För några år sedan blev Per sjuk.

– Vi hade precis sått färdigt rapsen när det högg till i hjärtat. På lassarettet konstaterade de att mitt hjärta var dåligt. Jag behövde byta en klaff. Jag var väl lite tveksam till operationen; hjärtat hade ju fungerat bra förut. Men jag var igång igen kort efteråt. I dag känner jag inget, konstaterar Per.

– Far fick frågan om de skulle sätta dit en hjärtklaff från gris eller kalv. Som gamla kobönder sade vi givetvis kalv, minns Anders.

– Det här är ju bra jordar som är förlåtande vid svår väderlek. Vi har väl inte haft några riktiga missväxtår. Jag minns att det var förfärligt regnigt i mitten av 1950-talet. Men maskiner, däck och odlingsmetoder har ju blivit så mycket bättre att det inte spelar så stor med ett och annat regnigt år längre. När man är i min ålder minns man ju krigsvintrarna som besvärliga, med allvarlig foderbrist.

Till årets vårbruk har Per hunnit fylla 85. När han äntrar Forden och dammolnet höjer sig bakom harven verkar pensionering fortfarande ligga långt borta.

Henrik Östensson

 

Två trotjänare. Per Wernersson. Fortfarande i hög grad aktiv i vårburket för sjuttionde gången. Forden har inte varit med fullt lika länge.

Annons: