Det slutgiltiga rättsövergreppet.

Textstorlek:
Annons:
Att komma ut i betesfållan och hitta sina djur döda blodiga och sönderslitna är redan det en mardröm för djurägare som bor och verkar i våra vargområden. Det borde räcka gott och väl med att bara behöva uppleva det.
Men för djurägare som drabbas av vargangrepp är själva angreppet numera bara början på en lång mardröm. När själva angreppet är konstaterat börjar en lång ensam kamp mot ett system som ter sig allt sjukare. Som djurbonde står man både ensam och rättslös när malströmmen börjar virvla. Begrepp som rättssäkerhet och äganderätt kan man bortse från.

Om man anmäler vargangreppet till Länsstyrelsen och begär skyddsjakt kan man snart räkna med att ha vargvännerna på plats. Människor som på olika sätt försöker förhindra att vargar kommer till skada. Det har till och med hänt att vargvänner försökt underlätta för varg att angripa får. Hot mot rovdjursdrabbade djurägare som begärt skyddsjakt är mer regel än undantag. Polisens intresse att utreda hoten har varit måttligt. Man ska väl tåla något om man valt att hålla får.

Har vargen väl börjat angripa får, brukar det fortsätta. En gård i Sörmland som exempel, har haft upprepade angrepp under hela sommaren och hösten. Totalt har man förlorat cirka 70 får.
Att få till ett skyddsjaktsbeslut tar tid. När det väl kommer stoppas det i allmänhet i olika överklaganden. Skulle väl jakten komma till stånd, ja då är vargvännerna där för att störa och hota. Få jägare ställer dessutom upp på att hjälpa till under sådana premisser.
Att ta in djuren närmare gården är inget alternativ. Skulle länsstyrelsen få reda på det, ja, då förlorar man snabbt EU-pengar för de betesåtaganden man har mot jordbruksverket. Dessutom kostar varje dag när djuren inte kan beta dyrbart foder.

Myndigheterna vill att man skyddar sina djur från vargangrepp med rovdjursavvisande elstängsel. Man kan få stödpengar för det. Men stödet täcker bara en liten del av kostnaden för att stängsla om man har mycket får och långa staket.

Så här om dagen kom vad som nog får ses som det slutgiltiga övergreppet från samhällets sida.
Istället för att stötta och hjälpa ägarna till gården i Sörmland, som alltså drabbats hårt både ekonomiskt och psykiskt under sommaren, väljer länsstyrelsen att polisanmäla gårdens ägare för att de inte skyddat sina djur ordentligt. Man menar på fullt allvar att gården brutit mot djurskyddslagen.
Att stänga gårdens stora betesmarker med rovdjursavvisande stängsel skulle kosta miljoner, som knappast staten tänker betala. För gården är det en otänkbar utgift som inte företaget kan bära.
Genom att polisanmäla gården talar nu staten om för djurägande lantbrukare att det är vargen som ska prioriteras. Några betande djur och den biologiska mångfald de medför ska vi inte längre ha i vargområdena. De arbetstillfällen och de skatteintäkter djurgårdarna genererar är oviktiga. Det är bara vargen som är viktig.
Genom att på det här sättet trampa på enskilda näringsidkare har staten valt en väg som kommer att leda till att man helt enkelt tar saken i egna händer, skjuter, gräver och tiger.
Annons: