Lantmännen river siloanläggningar i Örebro

Textstorlek:

ÖREBRO/ASPHOLMEN. Vid en ceremoni förra veckan inleddes arbetet med att riva Lantmännens båda silobyggnader på Aspholmen i Örebro. Rivningen som ska pågå i över ett år inleddes med den mindre, så kallade Kumla fodersilon.

– Känns speciellt. Men det här är anläggningar som hör till en annan tid, en epok som tagit slut. De kan ju inte bara stå här som monument och förfalla, sa Sven Pettersson, som arbetat på Lantmännen i Örebro och Kumla sedan 1973.

– Jag var faktiskt med om byggnationen av den stora silon, åtminstone de västliga tornen. Anläggningen var nämligen inte helt klar förrän i mitten av 1970-talet, berättar Sven.

På den tiden lyfte man upp en så kallad basker med färdig betong med en lyftkran, ett tidsödande jobb.

Så sent som i slutet av 1990-talet målades siloanläggningarna, som innan dess varit betonggrå. Den lilla, Kumla foder- silon målades först. Avsikten var att försegla betongen så så att inte miljöföroreningar och vatten skulle kunna tränga in och orsaka rost på betongens armering.

Först kommer företaget Delete, en Svensk-Finsk koncern, med kontor i Örebro, att riva färdigt  Kumla fodersilon. En förhållandevis enkel rivning som sker med en grävmaskin med jättelång arm och en klippsax.

Det enda som ska sparas är grundplattan, som är oerhört stabil. På denna ska det relativt omgående byggas ett nytt kontorshus, som ska påminna lite om en silo.

När det är klart flyttar man till den stora silon. Det är en betydligt mer avancerad rivning, eftersom den silon är närmare 70 meter hög. En av Örebros högsta byggnader. Där är rivningen betydligt mer komplicerad. Det är svårt att klippa ner byggnaden från marken när det är så högt. Därför kommer man att lyfta upp en 30 tons grävmaskin i delar.

Denna maskin ska stå på en flyttbar stålplatta som ska fördela vikten. Maskinen ska sedan successivt riva sig neråt till 38 meter. Från den nivån når man sedan med en markburen maskin, med 45 meter lång arm.

Runt den stora silon finns lägre byggnader med verksamheter som ska bli kvar. Dessa ska tillfälligt evakueras till de gamla kontor- och lagerbyggnader som finns vid Kumla foder-silon.

När så den stora silon är riven kommer man att komma tillbaka till området för Kumla-fodersilon och riva även den gamla utsädesfabriken och de kontorshus som bland annat inhyst veterinärstationen.

Där den gamla silon står kommer man inte omedelbart att påbörja bygget av något nytt. Där ska man asfaltera ovanpå den gamla, oerhört stabila, grundläggningen. Funderingar finns dock på bostadshus.

Kumla foder-silon stod färdig 1958. Den tillhörde då privatägda Kumla Foder som ägdes av den välkända familjen Willerman. Centralföreningen förhandlade med WIllermans redan i mitten av 1960-talet om köp. Det blev dock inte verklighet förrän 1975. Vid ungefär samma tid lämnade Lantmännen lagerhuset vid Hamnplan inne i Örebro, vid Svartån, där Läkargruppen numera huserar.

Lantmännen slutade använda de båda siloanläggningarna 2004 i samband med det som kom att kallas ”Operation blåljus”. Bakgrunden var att den svenska spannmålsodlingen tvärnitat. Det var den epok som tog sin början efter andra världskriget, med reglerad, subventionerad jordbrukspolitik som tog slut. Tanken att staten av beredskapsskäl, skulle styra över produktionen av livsmedel i landet. Redan inför omställning 90 gick odlingen ner. Sedan kom EU-medlemskapet, med ökad konkurrens. Sammantaget innebar det att Lantmannen stod med en enorm överkapacitet i slutet av 1990-talet.

– Lägg därtill att det började byggas allt större och bättre gårdsanläggningar där vi hämtar spannmål direkt. Behovet av stora mellanlager i inlandet minskade drastiskt, säger Sven Pettersson.

Numera körs allt större volym från gårdar direkt till utskeppningshamnar och kvarnar. Lantmännen gör allt fler exportaffärer redan i skörd. Svensk spannmål är eftertraktad.

2015 bärgades den största spannmålsskörden någonsin. Trots det behövdes inte anläggningarna i Örebro.

– Att de sedan numera ligger mitt i centrala Örebro gör att vi säkerligen aldrig skulle få förnyat tillstånd att använda dem. Det bullrar och dammar för mycket. Staden har helt enkelt vuxit för nära.

Den stora silon användes fram till 2006-2007. Då uthyrd till Jordbruksverket, som interventionslager. Sedan 2007 har ingen spannmål lagrats på Aspholmen. Maskinerna har successivt plockas ner för att bli reservdelar till andra anläggningar.

Bygget av den stora inleddes redan 1957. 1959 började spannmåls-bönder runt staden leverera till silon. Som då låg utanför staden. Redan i mitten av 60-talet började man bygga ut anläggningen med fler silotorn. Först 1974 blev de lite högre västra tornen färdiga.