Samverkande grödor, kor och rötter kan rädda världen

Textstorlek:

– Det behövs fler kor för att rädda världen, eller, för att vara mer precis, korna är det kostnadseffektivaste sättet att få jorden att binda mer koldioxid och producera mat effektivare och bättre, det hävdar Jörgen Andersson VD för Fjällbete i Åredalen och ansvarig för något som kallas kunskapsnavet Nordic Savory Hub.

Det är en del av en växande rörelse som propagerar för något som kallas regenerativt jordbruk. Ett jordbruk där gräset, naturen och korna är i centrum.

– Det finns ju en världsomspännande lobby för att minska vår köttkonsumtion, tränga undan idisslare till förmån för bioenergiplantager och till att det hålls färre nötkreatur i världen. Det är inte en särskilt kunskapsbaserad tro, menar Jörgen Andersson.

Det han håller med antiköttkampanjerna om är dock att det jordbruk som i dag drivs både utarmar jordar, plågar djur och hotar vår miljö med mindre kolinlagring och kolutsläpp.

Det regenerativt jordbruk handlar om är mullhalten, kolhalten i jorden.

– Alla vet att minskande mullhalter, ett tunnare mull-lager är ett problem över hela världen. Det har blivit så för att vi, med hjälp av dieseloljan har kunnat, plöja, bearbeta och bråka med jorden. Utarmningen kräver allt mer insatser i form av körning och gödsel. Varken det konventionella eller det vanliga ekologiska jordbruket har lösningen på de problemen. Vi måste ta hjälp av naturen och korna och natutren för att öka mullhalten igen, menar Jörgen.

Han exemplifierar med den Amerikanska prärien, Mellanvästern, där det redan i dag finns lyckade exempelpå regenerativt jordbruk.

Naturligt, innan man odla prärien, var mullhalten ofta cirka sju procent, det motsvarade ett matjordlager på bortåt en meter. Numera är kolhalten på de flesta håll två procent. Ett matjordlager som är mycket tunt och skört.

En av de mest framstående utövarna av regenerativt jordbruk heter Gabe Brown. Han bedriver jordbruk och nötköttsproduktion i North Dakota. Klimatet är snarast kallare än i Sverige. En skillnad är att det inte finns särskilt mycket skog.

– I år, tvingades Browns farm för andra gången på 15 år, stödutfodra boskapen, som alltså går ute och betar året runt. Normalt behövs inget vinterfoder.

Gabe Browns strategi går ut på att grödorna ska växa hela vegetationsperioden, på alla åkrar, han brukar ungefär 2000 hektar.

Svart, naken jord är bannlyst. Jordbearbetningen är minimal, det mesta sås enbart med direktsådd. Man sår alltså direkt i växande perenna gräsmarker. Sedan 1991 har Gabes idéer fått mullhalten i jorden att fyrdubblas, upp till 10 procent mullhalt. Hans grannar kvar på 1,7 procent kolhalt. Gabe börjar nu få ett matjordlager på bortåt en meter, mot någon decimeter tidigare. Trots att han inte tillför vare sig stallgödsel eller handelsgödsel har han fler gånger högre halter av tillgängligt kväve, kalium och fosfor. Skördarna blir likvärdiga, eller bättre, men med mindre insatser.

– Han följer ett antal relativt enkla riktlinjer, berättar Jörgen.

1. Inte skada jorden mekaniskt. Mycket liten eller obefintlig jordbearbetning. Jordbearbetningen skadar svampamycel i jorden och utarmar den på sikt. All sådd är direktsådd, strimsådd. Så maskinen bearbetar bara där fröna går ner, runt om växer gräset.

2. Soil-armour. Skydda jorden med växter, växtdelar, alltid, naken jord är bannlyst.

3. Jorden ska innehålla biologiskt växter och rötter, största möjliga del av året.

4. Stor biodiversitet. Brown farm sår ibland med ända upp till 100 olika sorter, på samma skifte, samtidigt.

5. Betning. All mark ska någon gång under växtöljden, helst varje år, betas. Djurens behandling av växterna, samt gödslingen är avgörande för växtodlingen.

Det hela går till så att man sår det som i USA kallas cash-crops, alltså grödor för avsalu. Sedan sår man in olika sorter ska vara starka och växa olika tider på året. Man odlar exempelvis höst-rågvete, vårvete, solrosor, havre eller ärter. Sedan sår man grödor som ska samverka, skyddsgrödor. Där är det frågan om mängder med olika sorter. Målet är rotsystem med pålrötter samt växter som växer högt och kan sticka upp ur snön. Grönkål, rädisor, durra, hirs, betor, rovor, olika klöversorter, olika grässorter, mungbönor, sojabönor, för att nämna något. Diversiviteten för ner kol i marken och ökar mullhalten samt utgör bete.

När man tröskat avsalugrödan släpps djuren på. Då är det frågan om ett slags rotationsbete. Målet är inte som i Sverige att markerna ska betas helt rent. Tvärt om. Tanken är att bara djuren ska ta cirka 30 procent av grönmassan., trampa och gödsla. Djurens behandling av marken gör det möjligt att så igen på våren. I och med den stora diversiviteten växer det på åkrarna året runt.

I djurhållningen utnyttjas betet så att man inte ska behöva någon vinterutfodring, mer än undantagsvis när det blir ovanligt mycket snö.

– Man tar lite lägre tillväxt på vintern och ser istället till att utnyttja betessäsongen. Man planerar kalvning och slakt utifrån det, berättar Jörgen.

– Mycket handlar ju om helt nya tankesätt. Här är man ju van vid att jorden ska ligga öppen åtminstone någon del på året. En betesmark i Sverige ska ju varan nedbetad om det ska vara bra. Ofta släpper vi ju då ut djur på bete tidigt, när gräset är ungt, eftersom djuren då äter ner mer. En större del av gräset är smakligt. Man tror nog att långt gräs är mindre bra, för att det blir kvar mycket. I själva verket äter korna lika mycket på äldre gräs, men eftersom det är mer grönmassa, blir det kvar en del.

Gabe Brown hävdar att odlingsystemet vinner flerfaldigt mot det konventionella jordbruket. Bra skördar, ökande mullager, bättre kolinlagring, ingen handelsgödsel. Djuren mår bättre och har fin tillväxt. Dessutom slipper man hantera gödsel, eftersom djuren till största delen går ute och betar även vintertid.

– Det hela är dessutom högst avsevärt mer kostnadseffektivt än konventionellt jordbruk. Mindre körning, ingen handelsgödsel, ingern besprutning, berättar Brown.

Gabe Brown återkommer till vad han kallar ”companion crops”. Alltså samverkande grödor. Exempelvis samsås majs och fodervicker, eller majs och olika klöversorter. Samverkansgrödan drar ner kväve och kol i jorden, skyddar mot avdunstning och täcker jorden. När man tröskat blir den bete och markgödsling.

Men förekommer regenerativt jordbruk i Sverige?

– Det är relativt få som provat i större skala. Att så avsalugrödor direkt i produktiva perenna gräsmarker, som Gabe Brown gör, för att sedan hålla betande djur efter skörden förekommer så vitt jag vet inte. Däremot förekommer försök med produktiva perenna gräsmarker, och att låta djuren beta allt senare på hösten. Gröna gårdar i Västsverige föder upp kött enbart på gräs drar åt det hållet, berättar Jörgern Andersson.

Jörgen menar att klimatet i Sverige passar lika bra för degenerativt jordbruk som andra platser i världen

– Vi har ju dessutom tillgång till mycket områden där vi i dag bara odlar gräs. Dessutom kan man ju i Sverige lättare hålla djur ute vintertid, eftersom det finns gott om skyddande skog.

Jörgen själv är delaktig i företaget Fjällbete. Där målet är regenerativt jordbruk i fjällmiljön. Tanken är mjölkkor som ska leva så stor del av året som möjligt på bete.

– Vi försöker restaurera och nyskapa perenna gräsmarker. Även på vissa ställen som varit plöjda. Vi använder oss bland annat av kort, intensiv betning. Under förra betessäsongen flyttade vi ibland våra djur två gånger om dagen över ett rätt stort område.

Jörgen samarbetade tidigare med företaget Åre bondgård. Det mjölkföretaget gjorde sig lite känt i landet genom att erbjuda kunderna i den lokala butiken en maskin där man kunde tappa upp lokalproducerad, opastöriserad mjölk, i den lokala butiken. Verksamheten polisanmäldes av kommunen.

Åre Fjällbete har tillgång till en mobil mjölkningsanläggning. Korna ska mjölkas ute på fjället.

Tanken är även här en anpassning till säsong för lägre kostnader och regenerativa effekter. Kalvning på våren, sin på hösten. Maximalt utnyttjande av betessäsong.

Rörelsen för regenerativt jordbruk samverkar och sprider kunskap genom olika forum och grupper på sociala medier. Allt handlar om kunskapsutbyte. Det är det som leder den här rörelsen framåt, avslutar Jörgen.