När vägen ska snyggas till kommer Svedalan fram

Textstorlek:

Skogs- och jordbruksmaskiner blir allt mer påkostade och avancerade. Men det finns också en annan kategori – slitvargarna – som bara går och går. Under rubriken ”Trotjänaren” letar vi upp veteraner i arbete, fjärran från puts och utställningsskick

För de allra flesta på landsbygden är det grusväg i varierande grad som gäller. Att hålla en grusväg i skick kräver sina maskiner. Numera anlitar många en entreprenör, många jordbrukare ägnar sig åt skötsel av enskilda grusvägar som bisyssla. Traditionellt har det varit traktor och någon form av sladd som gäller. Så sladdar fortfarande många sin väg. Men så finns det de som tagit ett steg längre i skötseln av sin grusväg och skaffat en riktig väghyvel, som Åsens-Älmeruds vägsamfällighet i Norrbyås strax sydöst om Örebro.

Hyveln är ett riktigt tungt monster med mängder med grova järnbalkar och gjutjärn. Motorn är placerad framför hytten.

– Exakt hur gammal hyveln är vet jag faktiskt inte. Den är av märket Svedala och är troligtvis byggd i slutet av 1940-talet eller början av 1950-talet. Den kom till vägsamfälligheten för ungefär 30 år sedan. När jag flyttade hit hade den dock stått några år, berättar Thorbjön Wiss, som är den som tagit på sig att ratta den gamla hyveln när vägföreningens 4,5 kilometer behöver snyggas till några gånger om året.

Maskinen bjuder på en del finesser som inte var helt självklara när den var ny. Man kan höja och sänka så väl skälva hyvelbladet och efterharven hydrauliskt. det går också att höjdjustera på ena, eller andra sidan, för exempelvis kantskärning, med hydraulkolvarna. Men där tar komforten slut.

– Ja. Vill man skjuta bladet i sidled är det en stor handvevad ratt som gäller. Så var det även när man skulle vrida bladet åt höger eller vänster. Där har någon lokal mekaniker dock monterat på en extra hydraulkolv, en grov en. Det i sin tur är inte helt oproblematiskt. Om bladet är riktat så långt det går åt ena hållet går det nämligen inte att svänga vänster med maskinen.

Någon hydraulisk hjälp för styrningen finns inte heller. Det sköts med en en lång rad stänger och kardanknutar. Det går oerhört tungt. Alla knutar bjuder dessutom på ett rejält glapp.

– Ja, ska man vända eller svänga behöver man planera och vrida ratten innan man stannar. Har man gjort det går det nämligen inte att svänga, det går för tungt. Man kan dock rädda läget genom att skjuta ner bladet så mycket det går, då lyfter framhjulen. Då går det dessto lättare att vrida hjulen.

Som namnet antyder borde väghyveln vara tillverkad i Svedala, Men företaget Svedala Arbrå hade industri även i Arbrå. Man tillverkade väghyvlar under några decennier. På 60-talet gjordes också ett försök att tillverka en traktor, en riktig bjässe, Svedala Elefant, med glidstyrning. Den skulle användas både på gårdar och i skogen. Den blev aldrig någon framgång, ett fåtal tillverkades. Troligtvis var man för tidigt ute med en så stor traktor. Den byggde på komponenter från hyvlarna.

Svedala Arbrå köptes efterhand upp Av Allis Chalmers. Man lär ska ha tillverkat hjullastare under den perioder. Så småningom kom industrin att ingå i Sandvik-koncernen.

Motorn i maskinen talar för att den är byggd tidigast 1953. Men den kan vara utbytt. Det är en sexcylindring Volvo WDC-disesel. Den återfanns bland annat i lastbilsserien Volvo Viking.

– Den är otroligt lättstartad. Lite ström i batteriet och den hoppar igång även efter en lång vinter utomhus.

Åren har satt sina spår. Här och där har det gjorts förbättringar.

– Mycket delar finns ju inte, så man får improvisera. Slitstålen är utbytta. När jag började köra med den såg vi att tanken, en rund tunna lågt, bakom hytten, var oerhört rostig. Det fick bli ett gammalt oljefat som tank istället.

Maskinen har en brokig historia. Den började troligen på Vägförvaltningen i Karlskoga. Sedan har den gjort tjänst i Laxå köping. Det ska tilläggas att begreppet köping avskaffades 1971, med kommunreformen.

– Sedan hamnade den hos en motorklubb i Hallsberg som ordnade rallyn. De hade den för att återställa vägar när rallytävlngarna var avslutade.

– Sedan köpte gården Bärsta här i närheten hyveln. De använde den för att hyvla gårdens vägar. Till sist så kom den till vår vägsamfällighet, där den blivit kvar. Jag kommer att hyvla med den så länge jag orkar. Sedan får vi se om någon tar över. Resultatet blir mycket bättre än med en traktordragen sladd. Det är betydligt mer vikt på bladet med hyveln, avslutar Thorbjörn.