Något skaver i den svenska naturvården

Textstorlek:
”Frågan är om det inte även bör krävas att skogsägaren visar att det verkligen är nödvändigt han avverkar skogen. Har han andra tillgångar han kan sälja för att täcka sitt behov? Är det möjligt för honom att ta ett lån istället för att avverka skogen?”
Så svarade Länsstyrelsen när en skogsägare i Värmland ville avverka delar av sin skog. Anledningen är att det i skogen numera växer bombmurklor. En svamp som inte är utrotningshotad eller fridlyst. Bara ovanlig just i detta område. Länsstyrelsen fick sedan backning när beslutet överklagades. Men hanteringen och inte minst Länsstyrelsens frågor till skogsägaren tyder ändå på något. Något skaver i svensk naturvård.
Med regelbundenhet kontaktas jag av enskilda markägare som med förtvivlan berättar om hjälplösheten de känner i kontakten med myndigheter. Ägare av småskaliga vattenkraftverk som plötsligt ställs inför valet att riva ut eller göra naturvårdande åtgärder för miljoner utan att egentligen veta det totala miljövärdet för insatsen. Skogsägare som under generationer förvaltat skogen så väl att det nu finns naturvärden i form av exempelvis bombmurklor, men som helt plötsligt inte längre är betrodd att sköta sin skog. Jordbrukare som tvingas tänka om kring hela sin verksamhet när delar av marken ska bli vattenskyddsområde. Markägare som inte får bygga ett hus vid en sjö med inte mer unika värden än en vacker utsikt och en strand som ingen annan besökt på många år.
Alla som äger och brukar naturen har givetvis ett ansvar att förvalta den på ett ansvarsfullt sätt så att viktiga värden byggs upp och bevaras till kommande generationer. Jag ser också att det finns en hel del vi kan göra för att brukandet av våra naturresurser jord, skog och vatten ska bli mer hållbart. Men jag tror att nyckelorden för all långsiktigt fungerande naturvård är legitimitet från de som påverkas av åtgärderna. Att människor känner sig involverade och upplever sig ha makt att påverka processen. Jag ser ett antal saker som måste förändras för att detta ska fungera:
Mark som tas i anspråk för naturvård ska ersättas. Det måste vara en bärande princip att man också ersätts för de inskränkningar som görs.
Den påverkan som drabbar ägaren eller brukaren måste stå i proportion till den faktiska miljönytta som de naturvårdande åtgärderna leder till.
Markägare och brukare måste involveras genom hela processen för att få förståelse för åtgärderna och därigenom också skapa legitimitet för naturvården.
Myndigheter och beslutsfattare måste i högre grad inse att engagerade markägare och brukare är det långsiktigt mest hållbara sättet att vårda vår natur.
I vårt land finns idag ett stort antal människor som tappat tilltron till politiker, myndigheter och vårt rättssystem. Vad gör det med vårt samhälle när allt fler känner sig exkluderade, överkörda och inte lyssnade på av de som ska företräda dem? Detta handlar inte bara om naturvård. Detta handlar även om demokrati. Lite mer sunt bondförnuft i både politik och myndigheter vore ett steg på vägen.
Kristina Yngwe (C) Vice ordförande Miljö- och Jordbruksutskottet