Skogen har klarat många politiska stormar

Textstorlek:
Annons:

Träden som nu är mogna att avverkas har ridit ut många stormar. Oväder av värsta sort. Kastvindar i skogspolitiken. Men helt i strid med grundlagens portal om äganderätt, hindras fler och fler skogsägare nu från att avverka sina skogar. Så får det inte vara i en rättsstat. När höga naturvärden motiverar att träden ska stå kvar, måste staten kompensera med pengar eller annan mark. Annars ska eventuell avsättning ske helt på skogsägarens eget initiativ. Skogsbruk är företagande som kräver kända och långsiktiga spelregler.

Hundraåriga träd står friska och redo för avverkning. Timret kan bli till klimatsmart trähusbyggande och massaveden till viktiga hygienprodukter, tyger och material.

Medan våra avverkningsmogna skogar har stått och vuxit, har de politiska vindarna blåst, hit och dit. Många av träden frösåddes eller planterades ungefär samtidigt som Sverige fick sin första skogsvårdslag 1903. Då var stora skogar skövlade, och kravet på återbeskogning blev nyckeln till restaurering och framtidstro. Virkesförsörjning till industrierna var länge enda riktmärket för skogspolitiken. Staten gav bidrag för att byta ut glesa, långsamtväxande skogar mot pålitliga produktionsskogar. Med nya maskiner blev trakthyggena modell.

Så kom reaktionen, och sedan 1993 är skogspolitiken ny. Produktion och miljö är jämställda mål. Vid varje avverkning sparas områden som har höga naturvärden. Därtill kommer formella skydd i form av naturvårdsavtal och naturreservat för unika naturmiljöer. Alla som rör sig i skogarna kan avläsa skillnaden. Lövträden blir fler. Mängden död ved som är så viktig för fåglar och insekter ökar. Antalet fåglar ökar. Vi får mer gammal skog.

Men hur går det för de mogna, friska träden som har ridit ut så många stormar? Dessvärre kan vi skogsägare inte vara säkra på att de får avverkas.

Kanske har några lavskrikor byggt bo i skogen. Kanske växer där en förunderlig blomma eller svamp. Kanske spelar tjäder. Med grund i Artskyddsförordningen, som fogar samman EUs Art- och habitatdirektiv med fågeldirektivet, kan avverkning förbjudas – detta samtidigt som skogsägaren får veta att skogen inte är så intressant att den kan bli reservat eller få naturvårdsavtal.

Andra träd växer kanske i områden som har klassats som nyckelbiotoper. Ordet lanserades på 1980-talet för ett litet kärnområde med höga naturvärden. Tanken var god; att ge skogsägarna kunskap så att skogarna kan brukas med kloka naturvårdshänsyn. Så gled begreppet iväg, från kärna till vidsträckta områden. Från medianstorlek på 1,2 hektar kan nyckelbiotopen nu vara hundratals hektar. Nyckelbiotop är ett identifierat område, ingen skyddsform. Men trots att myndigheter inte fattar formella beslut, kan avverkning bli omöjlig. Samrådsplikt råder, och när restriktioner och förbud aktualiseras är det få som får ersättning. I praktiken läggs en död hand över skogen, helt i strid med egendomsskyddet. Istället för att besinna sig och åtgärda, satsar regeringen 250 miljoner kronor på tio års ytterligare inventering.

Så här kan det inte få fortsätta. Skogsägare som skapar rika skogar där många arter trivs ska inte bestraffas. Skogspolitiken går på två ben – syftar till både produktion och miljöansvar. Artskydd och nyckelbiotoper måste förutsätta att staten ger ersättning till skogsägaren. När staten inte vill betala, blir det skogsägarens eget val om området ska avsättas eller ej.

Det är valår i år. Vi skogsägare berättar gärna om skogen som framtidsbransch och samhället i samklang med naturen. Rättssäkerhet är ett lösenord.

Karin Perers, ordförande i skogsägarföreningen Mellanskog

Annons: