Nya mål om ekologisk produktion

Debattören Kersti Linderholm ifrågasätter hur hållbar ekologisk kött- och mjölkproduktion egentligen är. Om det är rimligt att politiskt styra över mer areal till ekologiskt. Bilden har ingenting med själva debatten att göra. Foto: Åsa Slobodnik
Textstorlek:
Annons:

Sittande regering har återigen infört politiska mål om ekologisk produktion och konsumtion. Med de nya förslagen sänder regeringen 50 miljoner kronor till information och kampanjer. Kan detta komma att leda till nya stämningar? Förra året stämdes Coop för vilseledande reklam på ett antal punkter kring marknadsföringen av ”ekologiskt” (hälsa, miljö, biologisk mångfald, kemisk bekämpning osv.). Coop förlorade på alla punkter trots att deras rättegångskostnader var 5,5 millioner kronor.

Absoluta majoriteten av stödet till ekologisk djurhållning går till mjölk- och nötkött. Anledningen är att det är relativt enkelt att bedriva denna produktion enligt eko-reglerna i ett land där alla kor redan går på sommarbete.Vallen, gräs+ klöver, är alla svenska kossors huvudsakliga föda och med hjälp av klöverns kvävefixering blir skörden för ekologisk vall nästan lika bra som vid vanlig odling. Klövern överlever inte mer än två år och därefter kan den vanliga gården komplettera med mineralgödsel för att bibehålla avkastningen. Det kan inte eko-gården göra och istället plöjs de ekologiska vallarna upp tidigare, vilket kräver energi och ger urlakning av växtnäring. Med det kraftfoder som köps in till ekologiska såväl som till vanliga mjölkkor tillförs gården ofta tillräckligt med fosfor och kalium. Men de vanliga mjölkgårdarna har oftast större möjlighet att välja svenska råvaror till kraftfodret, som exempelvis oljeväxter, vilket är en tydlig hållbarhetsfaktor.

Stödsystemet har varit ekonomiskt gynnsamt för den ”ekologiska” produktionen och betalningen har varit bra för ”ekologisk” mjölk från mejerierna. Detta har drivits på av den offentliga upphandlingen. Men ofta betalar inte konsumenterna merpriset för den ”ekologiska” mjölken, utan notan hamnar hos de vanliga mjölkbönderna som ges lägre betalt med motivet ”konsumenterna vill ha eko”. Hur ska denna ekvation fungera om det blir färre vanliga mjölkbönder som ska subventionera sina ekologiska kollegor?

Mjölken är det ingen skillnad på men ändå hålls den ”ekologiska” separerad i tankbil, mejeri och distribution vilket givetvis fördyrar. Tänk om elbolagen skulle sätta upp dubbla elledningar bara för att sända den gröna elen i ena ledningen och ocertifierad el i den andra. Med samma kreativa tänkande kunde en viss andel mjölk säljas som eko till de kunder som av någon anledning vill gynna detta certifieringssystem.

Det är relativt enkelt att uppnå regeringens mål på 30 % ekologiskt odlad mark med hjälp av mjölk och köttproduktion. Men då en övergång till ”ekologiskt” kräver mer mark för att få fram samma mängd foder till djuren, så driver denna konstgjorda efterfrågan på ”ekologiskt” mot att korna flyttar ut på slätten. Där finns mycket mark, och stora enheter byggs med tusen ”ekologiska” kor och mer. Redan idag är att de ”ekologiska” mjölkgårdarna större än den vanliga. De mindre mjölkgårdarna i skogslandskapet, som inte har samma rationaliseringsmöjligheter, klarar inte konkurrensen och försvinner. Vilka miljöfördelar har vi då uppnått kan man undra, mer än att skogen blir tätare i skogslänen och binder mer kol.

Ekologiskt jordbruk handlar om pengar och inte, som kampanjerna vill få oss att tro, om miljö, klimat eller hälsa. Det är många som tjänar pengar på detta begrepp då närmare en miljard kronor om året av våra skattepengar går till ”ekologiska” producenter, rådgivare, marknadsföring, forskning osv. Den offentliga upphandlingens ekonomi, som också är skattepengar, är inte medräknad i detta.

Dessutom är ”ekologiskt” en inkomstkälla för handeln. KRAV ägs av de stora aktörerna inom handel och produktion, Arla, LRF, ICA, KF, Scan, Lantmännen, och så vidare samt några organisationer, däribland Naturskyddsföreningen. Ändå är det just de som tjänar på konceptet eko eller medlemmar i KRAV som ofta tillfrågas som sakkunniga av massmedia.

Kersti Linderholm

Annons: