Skörd – som förr i tiden

Textstorlek:

Skogs- och jordbruksmaskiner blir allt mer påkostade och avancerade. Men det finns också en annan kategori – slitvargarna – som bara går och går.Under rubriken ”Trotjänaren” letar vi upp veteraner i arbete, fjärran från puts och utställningsskick. Den här gången lite av ett tröskspecial.

Annons:

Ända in på 1960-talet användes fortfarande tröskverk och självbindare när spannmålen skulle bärgas på många håll, även om skördetröskorna snabbt tog över från mitten av 1950-talet och framåt.

Utanför Västerås, nära Romfartuna, disponerar Grålleklubbens Västmanlandssektion en bit åker. där det bedrivs jordbruk med de små grå traktorerna. I år odlades det havre. 2017 var vi med när man vårbrukade. Traktorträffarna är lika mycket social verksamhet. En militär kokvagn för kaffe, smörgås och ärtsoppa finns med ute på åkern. Vi var med under skörd och tröskning.

– Vi brukar tröska med tröskverk, inne på vår loge. Men det är första gången vi har med oss en tröskverk ut på åkern, berättar nestorn i föreningen, Axel Lundholm, eller Acke som han brukar kallas.

Tröskverket, en relativt liten modell, är tillverkat i Eskilstuna av Widéns. Modellen kallas Omega. Det följer samma konstruktion som flertalet tröskverk.

Konstruktionen, med cylinder halmskakare och såll hänger fortfarande med i många moderna tröskor. Även om det numera finns andra konstruktioner Verket är som brukligt tillverkat i trä. Det fanns flera tillverkare i Sverige, Vretstorp, Arvika, Thermænius, för att nämna några.

Acke går runt med fettspruta, oljekanna och ett speciellt vax innan tröskningen drar igång.

– Jag läger på vaxet, eller hartset på flatremmarna, för att de inte ska slira, säger han.

Tröskverket är kopplat till en gammal Ferguson Grålle med en lång flat rem.

– Skillnaden mot en tröska är ju är att ett tröskverk ju står stilla. Man stoppar in säden i form av kärvar som den som matar verket skär upp, fortsätter Acke.

– Förr var det vanligt att man tog ut tröskverket så här på åkern när man hade eget verk och tröskade höstvete.

För mindre gårdar gällde ofta en entreprenör som åkte runt med verket, eller ett delägarskap i en förening. Då flyttades verket mellan gårdarna. Gårdarna hjälptes åt och tröskade hemma hos varandra. Det behövdes mycket folk.

Först skars spannmålen med en självbindare som gjorde kärvar. Dessa lades kvar på åkern i högar, så kallade skylar för att torka någon vecka. Sedan samlades de ihop på en vagn, för hand.

– Sedan plöjde man. Först efter plöjningen var det dags att tröska, det kunde dra iväg till november innan det blev dags att tröska.

Tröskverken stod oftast inne på logen när man tröskade. Skönt när det var dåligt väder på höstkanten.

– Man drev dem, som vi gör, med en traktor, som då stod ute på gården. Men det förekom också tidigare att man använde ångmaskin, tändkulemotor och framför allt, elmotorer, försätter Acke.

Acke menar dock att strömmen ofta var för dålig på gårdarna.

– Ja. Elinstallationerna var ofta så svaga att det inte räckte för den stora elmotor som drog tröskverket. Då hade man en speciell motorvagn, med transformator, som kopplades in, direkt på ledningen, före transformatorn, livsfarligt! Jag minns han som hade tröskverket hemma. Han satte på sladdarna direkt på luftledningen med stänger och gummihandskar, 5 000 volt på den tiden.

När väl Grålleklubbens tröskverk rullar igång så går tröskningen förvånansvärt tyst.

Folk hjälps åt med att mata verket, byta säckar där ren spannmål, lite mindre ren och boss samlas upp.

Planen för dagen är också att skära fler kärvar med självbindaren. Dessa ska dock inte tröskas utan säljs till Lions club, som sedan säljer dem som fågelkärvar.

Acke sätter sig själv på grållen framför självbindaren. Själva bindaren kräver ytterligare en förare. Emma Hermansson sätter sig på bindaren. Acke är hennes sambos morbror.

En bit inne i havren blir det stopp.

– Det är lite knepigt. Torkan har gjort havrestråna så ynkliga och korta. Det gör att snöret på kärvarna hamnar väl högt upp. Vi försöker justera lite för det, säger. Efter en stund går det igen. Havren faller fint på mattan och bakom trillar det av fina kärvar, sex i taget. Med sex kärvar, eller nekar som man kallar dem på vissa håll, bygger man en skyl, en hög med kärvar, där de får torka.

Som allra flest självbindare såldes det i Sverige strax efter kriget. Det fanns ett stort uppdämt investeringsbehov.

Från 50-talet började skördetröskorna vinna mark. På 1960-talet tröskade nog de allra flesta i vårt utgivningsområde med skördetröskor.

Systemet med tröskverk och självbindare levde kvar längre norrut i landet, där gårdarna var mindre.

Ofta såldes självbindarna dit när jordbrukarna i Närke och Mälardalen köpte sin första bogserade tröska.

Annons: