Chip i örat förenklar vägningen på Stäringe

Textstorlek:

På gården Stäringe utanför Flen använder man sedan några chipmärkning på djuren i sin köttproduktion.
– Vi köper in djur från ett flertal gårdar och behövde ett enhetligt system för att hålla koll på djuren och rationalisera vägningen, berättade Roger Ståhl.

Annons:

– Planen var att vägningen skulle ske helt automatiskt, när djuren rör sig i stallet där vågen finns. Så har det inte fungerat riktigt. VI har inte riktigt fått tillfredställande support på vågen. Men vi ser ändå en stor vinst. I dag väger två man 50 djur på en kvart, det är ändå ett rätt stor arbetsvinst, menar Roger Ståhl.

Vågen har helt enkelt svårt att koppla ihop rätt vikt med rätt djur när djuren passerar vågen frivilligt.

– Vi misstänker att det har med avläsarantennens placering att göra. Vågen fungerar om djuren går åt samma håll. Det är lite synd. Vi ser nämligen att 95 procent av djuren passerar vågen, helt frivilligt. Ingen tvångsstyrning. I andra system sätter man ofta vågen exempelvis där djuren ska dricka, så de måste passera den.

När djuren kommer till gården tas de in i ett behandlingsbås där avmaskning sker.

– Då sätter vi på chipet i dess högra öra. I och med att vi ändå har djuret i båset blir det inget merarbete.

Rationaliseringen behövs. Stallet rymmer 462 djur. Allt köps in. Mellan 80 och 120 djur är kvigor, resten tjurar. Man levererade 482 slaktdjur i fjol.

– Vi måste ha ett enhetligt system för att ha överblick, menar Roger.

Det finns fler fördelar än bara vägningen.

– Vi råkar relativt ofta ut för att djur tappar båda de stora nummerlapparna. Chipet däremot är litet och sitter betydligt stadigare. Det ramlar inte bort. Med hjälp av chipet kan vi då enkelt avgöra vilket djur det är frågan om och därmed få fram nya märken med rätt nummer. Som det är nu får vi försöka se vilken grupp djuret är i och sedan gå via uteslutningsmetoden, det är tidskrävande.

Chipen man använder på Stäringe sätts alltså i örat, ungefär som de som numera används i mjölksystem. Merkostnaden är cirka 30 kronor per djur.

Ett problem är att Jordbruksverkets CDB-databas, där alla nötkreatur måste registreras när de föds, flyttas, eller slaktas, inte stödjer chipen, eller godkänner dem som komplement.

– Det allra bästa vore givetvis att alla gårdar märkte med chip, från början, att Det blev en standard, kopplad till CDB-basen. I dag märker man ju med ett märke i varje öra. Egentligen skulle det räcka med ett stort märke i vänster öra och chipet i höger.

Sedan skulle alltså chipet kunna följa med hela djurets livscykel.

– Med rätt utrustning på gårdarna skulle då hela hanteringen mot CDB, försäljning, förflyttning, och till slut slakten kunna göras helt automatiskt. Med en läsare där vi tar in djuren skulle vi då få in dem i vårt system, och därmed börja väga.

Här menar dock Roger att det finns ett visst motstånd.

– Jordbruksverket verkar inte beredda att genomföra en sådan förändring. Det finns märken med chip, men de är inte kopplade till CDB. Den enda lösningen som finns är ett öronmärke, som ser ut som de vanliga, men med inbyggt chip.

Kerstin Helmerson på Jordbruksverket bekräftar att Jordbruksverket i dagsläget inte har planer på att införa system med stöd för chipmärkning mot CDB-databasen.

– Det skulle kräva en del investeringar och förändringar här. Samtidigt ser jag nog det mer som en affärsidé för kommersiella aktörer. Det finns ju exempelvis inget som hindrar att man skaffar utrustning som automatiskt kopplar chipet till den elektronisk stalljournalen, och att man den vägen sedan rapporterar till CDB.

– Just här anser jag att vi har problemet, menar Roger Ståhl. Så länge inte Jordbruksverket, alternativt slakten, gör det här till en standard kommer inget att ske. Vi är en stor gård och kan ta det här.

Roger menar dock att om mindre dikoproducenter skulle börja med det här, ja då krävs det stöd och standardisering.

– Det rör sig om en mer kostnad på cirka 10 kronor per djur. Men om det inte ger något mervärde finns inget incitament för det.

Annons: