När kommunerna blir bönder

Textstorlek:
Annons:

Det har blivit allt vanligare att kommuner skaffar egna kor. Örebro har, Rättvik har och senast var det Ludvika kommun som beslutade om att skaffa kommunala nötkreatur. De ska beta naturbetesmarker, leverera kött till kommunens bespisningar och utgöra sysselsättning för personer som står långt från arbetsmarknaden.

Det hela kan verka positivt, ett bra initiativ I själva verket vittnar väl de kommunala kossorna om ett märkligt och sorgligt systemfel i Sverige.

När kommunen gör upphandlingar av livsmedel, ja, då är det fortfarande lägsta tänkbara pris som gäller. Djuromsorg, öppna landskap, närproduktion spelar i de flesta fall mindre roll, även om framsteg gjorts. I praktiken är fortfarande den absoluta majoriteten av alla kommunala måltider tillagade på utländska råvaror. Om de är stinna av antibiotika och bekämpningsmedel spelar ingen roll.

Det har gjort att vårt jordbruk förlorat i konkurrenskraft och i många fall upphört med animalieproduktion. Därmed finns allt färre kossor att tillgå för att hålla naturområden och liknande öppna.

Ett naturligt steg vore då att sluta avtal med lokala jordbruksföretagare som kunde tillhandahålla betesdjuren, leverera närproducerat kött, skapa arbetstillfällen och generera skatteintäkter i kommunen.

Istället väljer man att ta upp konkurrensen med de jordbrukare i området som fortfarande envisas med att hålla djur. En konkurrens som inte är helt lätt att hantera. Kommunen har ju tillgång till arbetskraft som man ändå måste betala för. För att toppa det hela anställer man högavlönade husdjuragronomer. Skulle ändå inte verksamheten gå runt spelar det ju ingen roll, den är ju skattefinansierad. Ska man värna miljö gör det inget om det kostar.

I Ludvika ska de cirka 100 nötkreatur kommunen planerar att skaffa skötas av 15 personer. Förvisso arbetskraft som stått långt från arbetsmarknaden under lång tid, men ändå, en oerhörd personaltäthet jämfört med vad jordbrukare som tvingas hantera en ekonomisk verklighetens kan kan drömma om.

Enligt kommunallagen ska ju inte kommunerna ägna sig åt skattefinasierade verksamheter som konkurrerar med företag i området. Men i många kommuner ser man inte jordbruk som riktig företagsamhet, och då verkar det vara helt accepterat att konkurrera med skattefinasierad verksamhet. Ofta ses tvärt om gårdarna som problem, särskilt om de sprider gödsel.

Ett skäl till att det blivit så här är upphandlingsreglerna. En kommun får ju inte kräva närproduktion när man upphandlar. Men det är inte hela sanningen. Det finns exempel där kommuner framgångsrikt rundar reglerna och köper lokalproducerat kött. Inte sällan av jordbrukare som samtidigt har uppdraget att hålla naturbeten öppna.

Kanske kan man tänka sig samarbetsformer, där kommuner anlitar djurägande jordbrukare för uppdraget att både leverera kött och öppna naturbetesmarker. I min värld måste det finnas en hel del alternativ som är bättre än skattefinansierad konkurrens.

Annons: