Ett besvärligt dike

Textstorlek:

När Jörgen Wistrand i Höre, söder om Örebro, slutföra ett dike som aldrig blev färdigt visade det sig bli en avancerad historia. Trots att det gått snart tre år sedan han började ansöka om att få nydika är tillståndet inte klart. Dispens fick han däremot redan våren 2014.

Annons:

När det gäller att rensa diken, det vill säga att gräva ur slam och återställa diken som finns till ursprungligt skick är det relativt enkelt att få tillstånd, det beviljar Skogsstyrelsen.

I Jörgens fall är dock problemet att det i Länsstyrelsens ögon är fråga om nydikning, trots att det i själva verket handlar om att göra färdigt ett dikesföretag som aldrig avslutades, 1970.

– På den tiden gav staten bidrag till dikning. Det här var precis efter den stora stormen 1969. Diket skulle grävas ut mot ett befintligt dike och en större bäck. Men när det var 35 meter kvar till det gamla diket blev det problem.

– Där stod det kvar gammelskog, grova träd. På den tiden avverkade bönderna själva, i det här fallet min far. Eftersom marknaden översvämmades av timmer från stormen beslutade far att låta skogen stå kvar och vänta med diket. Sedan gick tiden. 2008 avverkades området på nytt. Då aktualiserades behovet av att förbättra avvattningen i området.

Diket Jörgen nu vill gräva färdigt har avvattning åt ett annat håll, men den fungerar lite halvdåligt, med följd av att området är för surt för riktigt bra tillväxt.

– Det mest logiska vore ju att jag så att säga tog hand om mitt eget vatten. Så jag beslutade mig om att ansöka om att dika. I ansökan tog vi med ytterligare ett dike som ska avvattna från ett annat håll, från en väg, som ibland svämmar över av vatten från en grannfastighet, där är det frågan om 85 meter dike.

Redan i mars 2014 fick Jörgen dispens mot det generella markavvattningsförbud som råder i Södra Närke.

Länsstyrelsen skriver i motiveringen till dispensen att naturvärdena i området är begränsade eftersom det redan är dikat. Det finns inga orörda våtmarker i området. Dessutom är det bra bonitet, skogsmark som borde användas för skogsbruk.

– Sedan började problemen. Det var inte solklart i dispensen att jag också behöver tillstånd. Men så är det. Man ska alltså först söka dispens mot markavvattningsförbudet. Sedan måste man söka tillstånd för att påbörja dikningen.

Tillståndsansökan visade sig betydligt mer komplicerad. Det måste finnas mycket utförliga uppgifter om djupet och bredden på de gamla dikena, före och efter rensning. Det måste också finnas kartor som visar var gamla och tänka diken ska finnas.

– Sedan måste man väga av lutning, dikesbotten och så i de nya dikena, med en så kallad fixpunkt. Eftersom den närmsta fixpunkten låg tre kilometer bort var jag tvungen att ordna en egen fixpunkt, på ett berg på grannfastigheten. Vi gjorde allt det och lämnade in. Det hade då hunnit bli 2015.

Jörgen fick då också reda på att man måste hålla ett samråd, med berörda markägare och länsstyrelsen innan tillståndet.

Sedan dröjde det hela av. Det visade sig bero på att handläggaren som hanterade ärendet hade blivit sjukskriven. Ärendet hade fallit mellan stolarna på Länsstyrelsen.

Nya kontakter tog i augusti i år. Jörgen fick då ett mail där man ville ha kompletterande uppgifter. Bland annat fotografier som tydligt visar var de nya dikena ska gå och de gamla dikena. Man föreslog då samrådsmöte redan vecka 43 eller 44.

Fortfarande har ingen från länsstyrelsen varit ute och tittat på projektet.

– Det var här jag tröttnade rejält. Under åren som gått hade det hunnit bli hög sly i området. För att ta foton som överhuvudtaget ger någon relevant information måste jag ju först röja området, sedan rensa dikena, allt detta innan samrådet. Tänk om man bara ville lätta från sitt skrivbord och komma ut och titta. Det skulle underlätta.

Anders Larsson på Länsstyrelsen säger så här:

– Var vi träffas är inte slagit i sten. Jag kan tänka mig att åka ut i skogen. Jag ville ha foton för att kunna göra mig en bild, för att se om jag kanske borde åka ut.

Anders har ersatt den handläggare som hade ärendet tidigare och som nu är sjukskriven.

– Jag har inte hela bilden av vad som varit, bara mailkonversationen. Klart att det är lång tid med tre år. Min kollegas sjukskrivning har bidragit till att försena ärendet. Vi har också hög arbetsbelastning. Men som markägare har man också ett ansvar att vidta de steg som behövs, menar han.

– Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Det känns som det bara kommer ett nytt mail, med nya önskemål, om jag fortsätter. Det är orimligt att det ska behöva vara så här besvärligt. För en lekman som dessutom har skogen som biinkomst, jag jobbar ju heltid med annat, så är ett sådant här förfarande nästan omöjligt att hantera, säger Jörgen.

Annons: