Stubbar räddar fornminnen

Textstorlek:

Alla inom skogsnäringen är överens om att vi ska bevara de skatter vi har i form av fornlämningar i skogen. Trots det förstörs en hel del fornlämningar i skogsbruket. Mellanskog söker nu samarbete med olika skogsaktörer för att komma tillrätta med problemen. Vi var med på en skogsdag där myndigheter och andra skogsaktörer var inbjudna för att diskutera fornlämningar i skogsbruket.

Annons:

Ofta finns det gott om fornlämningar i skogen. En del ser de flesta med blotta ögat. Det kan vara gamla fornborgar, stenmurar, grunder efter hus och liknande. Andra kan vara mycket svårt att upptäcka. En grop i marken kan vara en gammal fångstgrop, en stensättning kan vara en gammal tjärdal. Allra svårast att upptäcka är ofta en av våra allra vanligaste fornlämningar, nämligen kolbottnarna. De kan vara helt dolda under växtlighet, ofta upptäcks de först när de skadats.

– Sedan en tid ingår fornlämningar i våra miljömål. Vi ska inte skada några fornminnen i skogsbruket. Ett förstört fornminne är ett för mycket. Det är för mycket i form av dålig publicitet som står på spel. Men fortfarande begås dock misstag som gör att fornminnen ibland förstörs, berättar Kalle Brammås, kvalitetscontroller Mellanskog.

Fornminnena finns ofta markerade på en karta som länsstyrelserna tillhandahåller. Den kartan förs sedan in i de digitala, GPS-stödda system som inspektorer, virkessköpare, avvekrningsplanerare, maskinförare och annan skogspersonal använder numera.

– Våra medlemmar har också tillgång till den här i en app som man kan använda i en telefon eller på en läsplatta. Problemet är att kartorna inte alltid är så exakta.

Många vittnar om att fornminnen som finns markerade kan ligga flera hundra meter från den punkt de är markerade. Inte sällan på en helt annan fastighet.

– Det är utan tvekan ett problem, inflikar Anton Bondesson, inspektor på Mellanskog Västmanland.

Att kartorna inte är exakta beror på att de ofta tillkom i ett helt annat syfte. Ofta är fornminnena utmärkta på kartor med liten skala, på papper, i en tid innan GPS-systemen.

Ett annat problem är att det när systemen digitaliserats smugit sig in fornminnen som egentligen är amatörobservationer. De kan mycket väl vara viktiga fornlämningar. Men det är inte alls säkert.

– Det gäller ju för oss att vara uppmärksamma. Ett problem för oss är att tiden vi har på oss när vi gjort en avverkningsanmälan är knapp, sex veckor, fortsätter Anton.

Det som händer är att inspektorn då får ut en karta där eventuella fornlämningar finns med.

– När man så går ut i skogen och frågorna börjar komma, var är fornlämningen, hur stor är den? Vad är det så bör vi ju höra av oss till länsstyrelsen. Ett önskemål från vår sida är ett nummer, en kontaktperson man kan ringa till för relativt snabb hjälp.

Inte heller då är det lätt att få korrekt information. Om exempelvis en amatörörobservation förs in i systemet kan det vara svårt att få den verifierad även av Länsstyrelsernas personal, Man kan inte ta bort den innan den är verifierad. Amatörarkeologen som gjort upptäkten kan ju ha rätt.

– När väl korrekt information finns ska den också nå ut till alla led. Här brister det ofta också erkänner Kalle Brammås.

Inte så konstigt. Exempelvis en gallring kan innebära så mycket som 20 olika led, med 14-15 olika aktörer med olika uppgift.

– Att alla får samma information låter självklart. Men det är inte alltid så enkelt, även om vi jobbar på det. Digitaliseringen har underlättat.

Det hela börjar med att skogsägaren bestämmer sig för att avverka och säljer virket. En inköpare, eller inspektor kontaktas.

Skogsstyrelsen kontaktas i avverkningsanmälan. Länsstyrelsen får en anmälan från skogsstyrelsen och fattar ett beslut utifrån eventuella fornminnen.

Virkesköparen, inspektorn, får beslutet och upprättar traktdirketiv, med karta som sedan ska styra avverkningen. Produktionsledaren tar över och vidarebefordrar direktivet till en planerare.

Sedan börjar arbetet på riktigt, med förröjning vid gallring. Entreprenören kontaktas. Han vidarebefordrar ordern till ett av sina avverkningslag.

Skördföraren drar igång sitt arbete med maskinen i skogen. Lite efter kommer skotarföraren som kör ut virket. Sedan kanske en maskin till, en grotskotare som kör ut ris och grenar.

Markberedningsmaskinen är nästa steg. Sedan planteraren. När skogen växt några år kommer en röjare med röjsåg. Till sist kanske en maskin som gödslar eller sprider aska från biobränsleeldning.

När väl fornminnet är lokaliserat, då försöker man placera det korrekt på de digitala kartorna. Sedan gäller det att alla, ända fram till maskinförare och röjsågare har informationen i sina plattor och maskindatorer.

– För att underlätta för maskinförare i kommande led gör sedan den som kör skördaren så kallade kulturstubbar, för att markera var ett fornminne finns. Vid och runt dessa ska man sedan iakta försiktighet och om möjligt undvika att köra. Gäller givetvis inte minst markberedaren menar Kalle Brammås.

Kulturstubbar består helt enkelt i lite högre stubbar, 130 centimeter, som sparas.

– De ska inte förväxlas med högstubbar vi lämnar av naturhänsyn, de ska vara minst tre meter.

Det är ofta just markberedaren som råkar förstöra fornminnen.

– Ja, även om de också ofta hittar fornminnen. De ska ju riva upp marken för att skapa växtförutsättningar för frön och plantor, det ligger i deras uppdrag, säger Kalle Brammås.

Han menar också att just markberedare ofta hamnat lite vid sidan av vid utbildningar och liknande, även om det blivit bättre.

Utbildning och kommunikation tror jag är ledord i det här avslutar han.

Annons: