Grått men glatt när Grålleklubben vårbrukade i Romfartuna

Textstorlek:

Skogs- och jordbruksmaskiner blir allt mer påkostade och avancerade. Men det finns också en annan kategori – slitvargarna – som bara går och går. Under rubriken ”Trotjänaren” letar vi upp veteraner i arbete, fjärran från puts och utställningsskick. Den här gången blir det lite av en Trotjänare-special, Svea jord & Skog var med på vårbruk hos Grålleklubben i Västmanland.

Annons:

Grållen, eller Ferguson TE-20 som modellen egentligen heter tog sig för alltid in i hjärtat hos den Svenska lantbrukarkåren. För väldigt många blev det den allra första traktorn på gården när hästarna skulle ersättas. Grållen lanserades 1946. Redan 1947 kom den till Sverige. Generalimportör var ANA-Maskin i Nyköping. Det blev en direkt succé. Traktorn såldes i 33 000 exemplar vilket gör den till den mest sålda traktormodellen i Sverige. BM 350 Boxer som exempel, tillverkades i 28 000 exemplar, men då gick några på export. Totalt i världen blev det mer än en halv miljon grållar.

År 1954 som exempel, kostade en Grålle 8 235 kronor. Tanken var att traktorn skulle säljas relativt billigt medan man skulle tjäna in pengarna på alla redskap som togs fram till traktorn. Det såldes hundratals tillbehör. Även andra tillverkare tillverkade specialredskap till grållarna. I Sverige togs exempelvis fram redskap för skogen. Allt från harvar, plogar till vedkapar, transportlådor, såmaskiner, frontlastare och band fanns att köpa. Nyligen prisades en uppfinnare för en anordning som kan lyfta upp en traktor för däckbyte med traktorns trepunktslyft. Inget nytt under solen, Ferguson sålde en sådan redan på 40-talet.

Överlevnadsgraden för grållarna är påfallande hög. 20 000 grållar finns kvar i bilregistret. Utöver det finns säkert rätt många oregistrerade. Trots att traktorn efter nutida mått är mycket liten används många grållar fortfarande till småkörslor, vedhämtning, trädgårdsarbete och, givetvis framför allt, som älskade hobbyfordon.

Grållen är en mycket stabil och enkel konstruktion. Det mesta, inklusive den banbrytande trepunktslyften, verkar klara hårda tag och usel skötsel nästan hur länge som helst. Traktorn är dessutom förvånansvärt komfortabel, med låg bullernivå.

Grållen fanns i flera modeller. TE-20 kallades de allra första. De var försedda med en Continental fyrcylindrig bensinmotor på 26 hästkrafter vid 2000 varv i minuten. TEA-20 hade bensinmotor från Standard , med ungefär samma prestanda. TED-20 hade också Standardmotor anpassad för att gå även på fotogen. TEF-20 hade en dieselmotor, även den från Standard. Sedan fanns flera varianter för vingårdar och rena industritraktorer.

Det finns inte mycket finesser på en grålle, konstruktionen är mycket enkel. Kraftuttag och hydraulpumpen går alltid samtidigt. Vill man att trepunktslyften ska fungera så går kraftuttaget. Trampar man ner kopplingen stannar allt. Fergusonsystemets unika kraftöverföring, det patenterade Fergusonsystemet, gör att man kan använd exempelvis en större plog än vad som annars vore rimligt på den lilla traktorn. Det finns bara fyra växlar framåt och en back. Ingen hög- och lågväxel. Diffrentialspärr saknas. Traktorn är mycket genomtänkt. Allt sitter där det borde och viktfördelningen är perfekt. Hjulens placering gör insteget bekvämt och plåtsitsens placering, framför bakaxeln, gör att man åker bekvämt. Beakta att när Grållen lanserades klättrade man in bakifrån på samtida svenska traktorer. Grållens låga bekväma insteg ansågs nyskapande. En kuriös detalj är att startkontakten sitter i växelspaken. Man slår på tändningen och för växelspaken i ett speciellt, återfjädrande läge, så startar den. Det gör dessutom att man inte kan starta med växel i, en säkerhetsdetalj.

Det går att få en fungerande Grålle under 15 000 kronor. Tillgången på delar är god. Dessutom har Grålleklubbens sektioner speciella grålledoktorer att rådfråga om reparationer och andra tips.

Grålleklubben, eller Svenska Fergusonklubben Grålle, bildades i Ringarum 1986. Sedan har det bildats länssektioner som man kallar det. Det finns sektioner i bland annat i Örebro län, Dalarna och Västmanland.

– Vi har en hel del aktiviteter. Här på en liten åkerplätt kör vi allt från sådd till skörd med våra grållar, berättar Emma Hermansson, sekreterare i Västmanlandssektionen.

Ett 20-tal medlemmar har samlats för den årliga vårsådden, Vid Romfartuna, lite norr om Västerås. Flera grållar finns med, samt tre så kallade guldkalvar, Grållens efterföljare, Ferguson FE 35. Med finns också en gammal militär kokvagn, där man kokar kaffe och bjuder på smörgås. För dagen dras den av en lite modernare, Massey Ferguson 135.

– I Grålleklubben håller vi oss till de gamla begreppen, tunnland, vi ska så 1,5 tunnland i dag, säger Axel, ”Acke” Lundholm. Flera av traktorerna är hans.

– Den här grållen köpte jag så sent som 2006. Men jag hade en som aktiv jordbrukare också, säger han. Mina föräldrar köpte den första grållen 1949. Den levererades samtidigt med en ny såmaskin från Vesteråsmaskiner i Morgongåva. Den såmaskinen ska vi så med i dag, fortsätter han.

Men för stunden sitter ett handelsgödselsnurra från Mads Amby på grållen. Eftersom det numera bara finns handelsgödsel i storsäck lastar man för hand i den lilla tratten.

Harvingen sker med en grålle och några guldkalvar. Harvarna är varierande.

– 21-27 pinnar är lagom för grållen. Man ska inte ha för stor harv. Då går det inte att köra tillräckligt fort, man måste hålla lite fart för att få bra bruk. Det här är en Wibergs, tillverkad i Ransta, grannsocken, säger Acke och pekar på en grön harv.

Efter hand är det färdigharvat en första vända, Acke ger sig ut med gödningen, efter att först ha noggrant mätt ut avståndet med vimplar.

– Man ska inte överlappa med handelsgödseln. Det är inte bra, säger han, medan han eldar på de andra medlemmarna för en andra harvning.

– Man måste harva noggrant för ett bra resultat, nu ska vi harva ner gödningen.

I höst blir det skörd i flera omgångar.

– Ja, vi tröskar på två sätt. Först slår vi och gör kärvar med självbindare. Lite senare blir det skörd med bogserad tröska. Sedan samlas vi här för höstplöjning. När den är avklarad tröskar vi kärvarna med tröskverk. En del kärvar säljer vi för fåglar.

Som om inte det räcker tar man en del av vetet till en kvarn och mal eget mjöl.

– Det använder vi sedan när vi gör kolbullar som vi serverar på våra skogsdagar, inflikar Emma.

– En av de som var med och startade vår sektion av Grålleklubben var min bror. Det var ingen slump. Han jobbade under många år som verkmästare på ANA-maskin och kunde därför en hel del om grållarna, berättar Acke.

Med på vårbruket finns ett par traktorer som bara är utställda. Dels en topprenoverad guldkalv. Men också en turkos grålle, med en märklig hytt och stora skärmar.

– Det är en ASEA-traktor berättar Acke.

Asea i Västerås beställde flera grållar som målades turkos och försågs med riktig hytt. De skulle användas som industritraktorer.

– De envisades med att hydrauliken, trepunktslyften, inte behövdes. Trots att det var en merkostnad monterades den bort vid leverans. Den har därför bara ett enkelt drag. Det är klubben som äger traktorn säger han.

Grålleklubbens Västmanlandssektion har 300 medlemmar.

– Vi är väl ett trettiotal som är riktigt aktiva. Många av oss bor just här, i Romfartuna socken, avslutar Emma och ger sig ut för att harva igen.

Har du en egen Trotjänare på gården? Hör av dig! Skicket är inte så viktigt, historian kring maskinen är roligast. Allt från de allra äldsta maskinerna itll sent åtitotal är intressant. Allt har en historia som påvekrat lantbruk, skogsbruk och landsbygden.
henrik.ostensson@sveagruppen.se eller telefon 070 419 10 30
Annons: