Historien om den första hjulskotaren

Textstorlek:

Skogs- och jordbruksmaskiner blir allt mer påkostade och avancerade. Men det finns också en annan kategori – slitvargarna – som bara går och går. Under rubriken ”Trotjänaren” letar vi upp veteraner i arbete, fjärran från puts och utställningsskick.

Annons:

Familjen Bråtners gamla skotare får nog sägas vara ärrad. Den är rejält sliten och har hängt med på gården i Sinnerud, nära Åtorp i åtminstone 30 år.

– Vi använder den framför allt till två saker. Dels när vi ska ha ut vindfällen ur skogen och dels när vi gjuter betong. Då sätter vi på en plåt-gripskopa och lastar singel och sand i betongblandaren.

Men den är så pass sliten nu att vi överväger att pensionera den och skaffa en annan skotare. Men denna är så pass unik att den kommer att bli kvar på gården, säger Per-Gunnar Bråtner.

Många tror att skotaren är helt tillverkad av Mannys i Kristinehamn, eller MIAK som företaget förkortas. De var kända för sina satser som man kunde använda för att sammanfoga exempelvis två BM 55 till en midjestyrd tandemtraktor. Det var storjordbrukens sätt att skaffa sig en rejäl stordragare i början av 1960-talet.

Men Lars Bruun, välkänd skogsuppfinnare från Filipstad har utan tvekan haft sitt finger med i spelet, men inte på hela maskinen.

– Bakändan, är tillverkad tillverkad av VSA i Filipstad, Eller föreningen Värmlands Skogsarbetsstudier, som förkortningen betydde. Det var jag som konstruerade den. Delar av den här maskinen är med andra ord ord en tidig Bruunett. Men själva traktordelen tror jag är ditbyggd senare, ett hemsmide.

Kanske är det en gammal BM- timmerkalle eller liknande som fått donera.

– Själva bakändan är tidig, från 62 eller 63. Någon av era läsare kanske vet hur resten av traktorn byggdes.

Lars berättar historien om hur Bruunetterna kom till.

– Under Koreakriget tjänade skogsbolagen grova pengar. för att slippa skatta bort hela vinsterna lades pengar i olika projekt. Föreningarna för Skogsarbetsstudier var ett sådant. Det fanns tre i olika landsändar. VSA var en av dem. VSA hade två uppgifter. Dels skulle man råda bot på bristen på arbetskraft i skogen. Det skedde genom att bland annat utbilda exempelvis estniska skogsarbetare i praktiskt skogsarbete. Dels skulle man verka för ökad mekanisering inom skogsbruket, berättar Lars Bruun.

Skogsbruket i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet var oerhört undermekaniserat. Mycket arbete skedde fortfarande för hand, eller med häst.

– I jordbruket hade man nått betydligt längre.

1962 sökte och fick Lars Bruun ett tjänst som ingengör och arbetsledare vid VSAs verkstad i Filipstad.

– Jag hade varit fascinerad av skogsbruket mekanisering länge och hade diskuterat mycket med mina bröder, båda skogsmästare. Jag hade en rätt tydlig bild av hur en skogsmaskin, en skotare borde se ut, redan innan jag började på VSA. Det fanns inte särskilt mycket specialbyggda skogsmaskiner överhuvud taget. Mest var det olika bandtraktorer eller jordbrukstraktorer med halvband. En hel del virke lämnade fortfarande skogen med häst.

VSA hade kanske inte helt klart för sig vad man egentligen ville med mekaniseringsbiten. Lars fick därför rätt fria händer.

– Jag började leta delar. Det handlade om att försöka leta standarddelar, som redan fanns. Valet föll då naturligt på Miaks midjekonstruktion, berättar Lars.

Traktorkroppen plockades från Volvo BM 350. En vagn, med hydrauliskt driven bakaxel kom till.

– Från början fungerade bara drivningen framåt. Kranen var en Hiab elefant vikarmskran.

Lars Bruuns och VSA:s skotare bjöd på många nyheter. Dels var det en ren hjulskotare. Dels hade den griplastare, dels hade den riktig hytt. Inga av dessa saker var självklara i början av 1960-talet. Bruunetten blev den första hjulskotaren med midjestyrning. Skotaren var faktiskt den första hjulskotaren med griplastare tillverkad i Norden,

– Nej, vid den här tiden var de flesta skogsmaskiner antingen hel, eller halvbandare. De tog sig fram fint och drog bra, men de var besvärliga att transportera och gick dessutom rätt sakta. På de allra flesta marker fungerade en hjulskotare lika bra.

Resultatet blev rätt bra. Trots att VSA nog inte tänkt sig det från början blev man snabbt en av landets ledande tillverkare av skogsmaskiner.

– Maskinen blev en framgång. En intressant sak är att produktionen per timme var jämförbara med de skotare som finns i dag. Medan skördarna genomgått en fullständigt makalös utveckling verkar skotarna stå stilla. De har vuxit och blivit klumpigare, men de kör ut ungefär lika mycket virke i timmen som vår Bruunett gjorde i början av 1960-talet.

En del hänger på farten, menar Lars.

– Ja, vi räknade med att det skulle gå att köra 3-5 kilometer i timmen. Dagens skotare går ofta under 1 km kilometer i timmen. De är för tunga klumpiga för att gå fortare i terrängen. Dessutom har man prioriterat att få ner vibrationerna för föraren. Lastvolymen har inte ökat särskilt mycket. Det har däremot maskinens egenvikt. Komforten har givetvis också förbättrats kraftigt.

– Man har jobbat mycket med vibrationerna som föraren utsätts för. De är i dag nere på nästan noll.

Efter ett par år övergav VSA Volvo BM-spåret och började samarbeta med Ford istället. Det blev motor och drivlina från Ford 5000.

– Som svensk svider det ju lite att säga. Men Volvo BM låg efter. 350-motorn var en föråldrad konstruktion. Fordmotorn vi började använda var enkel, modern och standardiserad. Efter bara drygt ett par år övergav även VSA midjan från Mannys i Kristinehamn.

– Vi gjorde en egen med koniska lager som fungerade bättre.

Lars berättar att VSA inte var någon bra organisation för tillverkning av skogsmaskiner.

– Nej, ägare var ju en samling skogs- och pappersföretag som inte visste något om maskintillverkning, de varj u snarast bekymrade ver vad jag gjorde.

1968 hade flera tillverkare blivit intresserade. Då köpte Kockums upp tillverkningen. VSA-Bruunett blev Kockums Bruunett.

– I samband med det avvecklades även VSA:s övriga verksamheter.

Den fyrhjuliga Bruunetten hängde med fram till 1974. Totalt tillverkades cirka 850 maskiner. 200 av dem i VSA:s regi.

Efter Kockums uppköp startade Lars Bruun företaget Bruun System AB där han fortsatte utveckla skogsmaskiner.

Konkurrensen i maskintillverkarleden hårdnade allt mer. 1974 köpte Kockums upp även Konkurrenten SMV som vid ungefär samma tid som den första brunetterna började tillverka skotaren Drivax, som dock var sexhjulig. Kockums gick vidare och köpte även Aktiv- Doro, som låg bakom den lilla skotaren Aktiv Skotten. Ytterligare en viktig milstolpe för Lars Bruun var skotaren Minibrunett som kom 1978 och som tillverkades modifierad långt in på 90-talet.

Även Kockums blev uppköpa av ÖSA. Allt sammans kom under en tid att kallas FMG, Forrest Machine group. Även Bruun System införlivades efter hand i FMG. Allt köptes så småningom upp av finska Rauma Repola, som lade ner all tillverkning i Sverige. Företaget, som bland annat innefattade den finska maskintillverkaren Lokomo, köptes i sin tur upp av Timberjack. Tillverkningen pågår fortfarande i Finland, men under namnet John Deere, efter ännu ett uppköp.

Annons: