Den gamla Volvo-epan har vaknat igen

Textstorlek:

Skogs- och jordbruksmaskiner blir allt mer påkostade och avancerade. Men det finns också en annan kategori – slitvargarna – som bara går och går. Under rubriken ”Trotjänaren” letar vi upp veteraner i arbete, fjärran från puts och utställningsskick.

Annons:

Pär Lennartsson mycket speciella epa-traktor är i stort sett helt orörd sedan den blev just epa 1952. Den skulle då användas som dragare i jordbruk och skogsbruk. Bilen man utgick från var då bara tio år gammal, men ändå omodern. Den bensin- och fotogendrivna, stora sidventilssexan som var rätt 1942, hade redan i början av 1950-talet börjat ersättas av modernare, snålare, och starkare dieselmotorer i lastbilarna. Lastbilsmodellen som Pärs epa är byggd på heter Volvo NV 84. Den följer helt epa-reglementet. Stelopererad fjädring är bak, rejält kortad ram och spärr så man bara kan komma upp till trean.

– Modernare personbilar är högre växlade. Där spärrade man på tvåan. Här är ettan så låg att man även lät trean slinka med. Det ska finnas fyra växlar annars tror jag.

Lådan ja… Precis som andra fordon från 42 har den rakskurna drev och saknar helt synkronisering. Att växla är en konst.

Han skaffade den år 1971 då han precis börjat på sitt första jobb som grävmaskinist i en grannby. Det började bli höst och vinter. Han insåg att det inte skulle fungera att åka lättviktsmotorcykel till jobbet över vintern. Körkortåldern var inte inne. Därför började han annonsera efter en epa-traktor.

Ingen hörde av sig. Kanske hade jag tänkt mig något i stil med en kapad Volvo Duett, som vid den här tiden var det mest populära epa-ämnet. Tiden då epa-traktor var en angelägenhet för jordbruket var sedan länge över.

Men så hörde en äldre jordbrukare från Kroksbo, norr om Sala av sig. Han hade en epa till salu, byggd på en Volvolastbil.

– Jag frågade om ålder. Jag bleknade när han sa att den var från 1942.

På frågan om den gick blev svaret:

”Det ska den nog göra. Det gjorde den sist jag körde den”.

– Sagt och gjort, vi åkte och kikade. Den stod undanställd bakom en loge. Batteriet var uselt, tändkablar och liknande var i ett katastrofalt skick. Vi kopplade i en bil och drog. Döm om vår förvåning när den gamla sidventilssexan genast hoppade igång, med sidenlen, mjuk gång.

Pär körde hem den gamla Epa-traktorn. Det blev sedan hans vinterfordon som knallade på varje dag, till jobb och till nöje.

– Folk gjorde stora ögon. Det var ett udda fordon redan då. Bromsarna bak var borta. En slang saknades. Redan då var bilen borta ur reservdelskatalogerna sedan länge. Jag ringde Volvo i Göteborg, där den tillverkats, ändå. Och jo då, en äldre lagerförman lyckades ta fram en slang, som jag fick gratis, och bromsarna kom igång.

Redan 1972 var dock Epa-eran slut för Pär. Det blev körkort. Den gamla Volvon ställdes undan i logen. Där blev den stående. Den följde med och hamnade i nya loghörn när Pär flyttade. Fram till i vintras.

– Då fick jag för mig att den skulle gång igen. Vi gjorde på samma sätt som 1971. Satte i och drog. Det hoppade igång, bums, säger Per och vrider om nyckeln.

Maskinen går igång. Den går nästan helt vibrationsfritt, sidsexor gör det.

– Jag tog ur stiften och rengjorde dem. Tändkablarna är de samma. Spolen var utbytt redan när jag skaffade den.

Hur tändkablarna, samma som 71, kan fungera är en gåta. Isoleringen är i miserabelt skick.

– Planen är att varsamt göra den mer funktionell. Den ska funka säkert maskinellt och gå att köra säkert och tryggt. Patina och utseende är givetvis inget jag kommer att åtgärda. Det är det som gör den till en raritet.

Pär vet inte mycket hur den användes på gården den kom från.

– Jag vet att den använts både som dragare på åker och för jordbruks- och skogsbrukstransporter.

Många har glömt att bakgrunden till att ungdomar på landsbygden i dag glider runt i gamla Volvo med LGF-skylt finns i jordbruket. De började komma fram redan på 1920-talet. Det var vanligt då att man utgick från exempelvis en gammal A-ford eller en Chevrolet. Ombyggnadsgraden varierade. En del fick stora, traktorliknande bakhjul.

När jordbruket mekaniserades fanns det ont om traktorer. Så kom kriget, och då blev det än mer ont om dem, i många år. Dessutom var det så att valutaregleringar gjorde traktorer från USA mycket kostsamma. Det var där de allra flesta traktorer tillverkades. Epatraktorn blev en överkomlig lösning för att skaffa sig en dragare i jordbruket.

Regleverket för eporna och hur de skulle byggas om började utformas på 40-talet. 1952 blev det registreringsplikt.

Efter hand började de amerikanska fabrikerna. International, Ford, med flera, att bygga fabriker i Europa. Volvo kom igång, liksom Bolinder Munktells. Man spottade fram BM 10, BM 20 och Volvo T-21 med fler, för att inte tal om Ferguson. Det gjorde snabbt eporna helt inaktuella, de ställdes undan. Epans tid inom jordbruk och skogsbruk var i princip över i slutet av 1950-talet.

Efter hand började dock ungdomar intressera sig och insåg att epan var ett utmärkt fordon att köra om kring i innan man fyllt 18. Den utvecklingen började ta fart ordentligt i mitten på 1960-talet.

Redan 1963 de infördes de så kallade A-traktorreglerna. De skulle vara bättre anpassade för att göra en bil att mest transportera sig i och kanske dra med. De slog dock aldrig igenom. Konstruktiva ungdomar insåg nämligen att det gick att få Epa-traktorer att gå fortare utan att tänja på reglementet. Frånsett spärren, som gick ut på att motorn skulle snurra tio varv när bakaxeln snurrade ett, fanns ingen hastighetsbegränsning. Man kunde köra hur fort man ville på tvåan eller trean, vilket utnyttjades.

1975 skulle dock eporna förbjudas, efter flera olyckor. Hög fart utan bakxelfjädring är ingen bra kombination. Massiva protester och namninsamlingar gjorde dock att förbudet dröjde till 1980. Sedan dess har inga nya epor registrerats. Så kallade äkta epor betingar i dag ett visst värde. De måste i likhet med A-traktorer besiktas vart annat år.

Pers epa har en ofattbart charmig interiör. Alla de gamla instrumenten, centrerade i mitten. Hastighetsmätaren till höger. Det var ju inte ovanligt att bilarna var högerstyrda.

– Instrumenten fungerar dessutom. Hytten är byggd i träd och klädd i plåt. Den är någorlunda frisk. Träet dominerar interiören, den gamla, inte helt hela dynan är klädd med en gammal trasmatta.

– Jag ska leta upp ryggstödet i gömmorna, inte hittat det än, säger Per och glider iväg med brett leende. Med ett våldsamt skorrande får han i nästa växel.

Annons: