Kolningen som förändrade Skogssverige i grunden

Textstorlek:

Så är års är det rätt vanligt att hembygdsföreningar och liknande kolar kolmilor. Ett bra sätt att få en inblick i det hårda arbete kolandet innebar. Vi var på plats när kolarna i Dammtorp och Tiveds hembygdsförening tände årets mila.
Kolningen var gigantisk under den period när träkolet användes i masugnarna i Bergslagen. Det kolades tiotusentals milor och kolningen har i hög grad påverkat hela vårt moderna skogsbruk.

Annons:

Hembygdsföreningen har kolat sedan mitten av 1960-talet. Milan som kolas varje år är föreningens i särklass viktigaste inkomstkälla. Grillkolen som säljs är populär.

– Det är Sydved som sponsrar oss med björkved till det här. Man börjar i botten med ett golv av bakar. På det byggs sedan milan upp av stående björkstockar. Man utgår från en grövre kubbe i mitten, kallad Kungen, berättar Roland Karlsson, en av kolarna.

Sedan gör man en vertikal trumma intill den, där man tänder. Runt den byggs veden upp. Ungefär 50 kubikmeter ved har vi använt. Det hela täcks med en blandning av jord och kolstybb.

– Alltså en restprodukt från tidigare kolningar, fortsätter Roland.

På ena sidan av milan sitter en skorsten på en fyrkantig låda. Det kallas för en spis.

– När vi tänder börjar vi med att elda i spisen för att få värme, och drag genom milan. Trumman i mitten, är då öppen uppåt, det finns en lucka överst.

– Sedan tänder man med en speciell tändsats på en käpp som vi sticker ner i trumman. När det väl birnner fyller vi successivt på med ved och trycker till, det kan ta hela dagen, säger Lars Leijon, en av de mer erfarna kolarna.

– Jag har varit med i flera decennier. Nu har jag fått en släng av stroke, så jag är lite vinglig. Därför är jag inte med hela tiden, säger han.

När milan så är igång och kolar, täcks luckan på toppen med jord och stybb för att det ska bli tätt. Då vänder röken och går ut genom skorstenen på spisen istället.

– Sedan gäller det att ha koll på lufttillflödet. Det finns rör runt om milan som leder in luft, med pluggar som vi öppnar och stänger tills milan är kolad runt om. Det får inte bli för lite luft, då slocknar det, för mycket luft gör att det brinner, det får det inte heller göra.

Sedan måste man successivt packa till när milan kolar och sjunker ihop.

– Det är viktigt. Annars bildas det luftfickor. Då kan milan slå, det vill säga att gasblandningen exploderar. Då kan täckningen rasa av och det börjar brinna ordentligt när luften strömmar in. Det är både jobbigt och farligt.

Förr hände olyckor när milor slog. Folk trillade ner i det håll som bildats och brann upp i hettan. Dessa milor fick stå kvar, utan att man tog vara på kolet, fortsätter Lars.

I dag säljs kolet som grillkol. Förr användes det alltså när man framställde järn. Det område som i dag kallas bergslagen var fullt av hyttor, masugnar. Men även i Södra delen av Närke, Norra Östergötland och delar av Västergötland var järnframställningen viktig. Det kallas ibland för södra Bergslagen.

Det gjorde att det kolades tiotusentals kolmilor, varje år.

– Kolförbrukningen var enorm. Det sägs att bara Röfors hytta utanför Laxå. Dit en hel del Tivedskol gick, slukade kol från en mila på åtta timmar, säger Lars.


En stor del av landsbygdsbefolkningen ägnade sig nästan på heltid åt att kola, och transportera kol med häst. Speciella koltransportvägar trampades för att de skulle frysa vintertid. Kolen kördes i speciella, stora slädar som kallade för kolryssar.

Kolningen slukade så enormt med trä att stora delar av landskapet helt enkelt var helt avskogat. Det har troligen aldrig funnits så lite skog i Sverige som det gjorde vid mitten, slutet av 1800-talet. Man avverkade allt längre bort från de stora hyttorna.

Avskogningen kom sedan att lägga grunden för vårt moderna skogsbruk. Det som i dag är en självklarhet i Sverige. Att man avverkar för att sedan föryngra genom att så, eller plantera skogsplantor igen, för att sedan röja och gallra sin skog för maximal utveckling.

Man insåg helt enkelt att man var tvungen att göra något för att få tillbaka skog i Sverige och det välstånd den kan leverera.

Kolandet har också påverkat landskapet på andra sätt. Nästan över allt i skogen i Bergslagsområdet finns så kallade kolbottnar, rester från kolningen.

Kolningen i Sverige började troligen redan på 1000-talet. Fram till 1900-talet växe den i omfattning.

Sedan började man successivt använda stenkol. Trots det ökade kolningen successivt fram till andra världskriget, för att kulminera. Man använde ju träkol bland annat till gengas. När kriget var slut var det dock tvärstopp. Då flödade billig stenkol in till hyttorna. På 1950-talet var i princip kolmilorna ett minne.

Ett problem i Dammtorp, och på andra håll, är att föra kolartraditionen vidare.

– Vi är ju gamla. Vi lärde oss det här av de generationer som varm ed när kolningen var vardag i de här områdena. Men vi har inte lyckats locka ungdomen. Inte många yngre är med och lär sig. Det här kommer nog dö med oss, säger Roland.

Källa: Träkolsframställning i mila, vetenskaplig avhandling av Mathias Westerlund vid Umeå Universitet.

Annons: