Känslan av att vara mycket ensam

Textstorlek:

Vargfrågan har på ett tragiskt sätt åter flutit upp. På en gård norr om Örebro har en varg rivit 40 får. En vargattack är kanske djurbondens värsta mardröm. Blod, sönderslitna djurkroppar, resterna av besättningen i chock. Produktionen slagen i spillror. Särskilt om, som det i det här fallet, rör sig om avelstackor. Som om det inte räckte med tragik blir sedan familjen mordhotad.

Annons:

Så fungerar det nämligen i Sverige 2012. Den som i hopp om att kunna skydda det som finns kvar av den vargrivna besättningen ansöker om skyddsjakt på vargen, blir mordhotad i samma stund som ansökan blir offentlig handling.

Man möts av argument som att: ”Ja, vadå, de får ju pengar. Det är väl bara att köpa nya får och sätta upp staket.” Alla vi om håller på med djur vet att det inte riktigt är så enkelt. Det kan ta många år att få fram bra avelsdjur. Kostnaden för avelsarbetet täcks inte på långa vägar av den ersättning man får när djur dödas av rovdjur. Tvärt emot vad många verkar tro hyser dessutom lantbrukare känslor för sina djur.

Stängsel då? Jodå, ett bra byggt rovdjurstängsel skyddar mot varg. Men 50 kronor metern räcker inte. Dessutom är potten för varje län alldeles för liten. För Örebro län, som exempel, finns 2,8 miljoner kronor avsatta. De räcker till 56 kilometer staket. Det är ungefär staket för en gård med 400-500 tackor.

Det talas om vargrädsla. Och om landsbyggdsbornas okunnighet. Det man är rädd för är att inte längre kunna leva och verka på den gård man kanske ärvt i generationer. Det är en högst konkret oro som känns i magen varje gång man går ut för att titta till djuren i hagen, rädslan att hitta en slaktplats.
Det är inte fråga om något fanatiskt varghat. Men faktum är att missnöjet, känslan av att vara mycket ensam mot etablissemanget växer allt starkare bland djurbönder i skogsbygder. Den polariserade debatten, med mordhot som ingrediens, späder på den känslan.

Vill man ha acceptans för vargen måste vi få till licensjakt och en än mer generös skyddsjaktsparagraf. Bara genom jakt kan vi på ett naturligt sätt lära vargen att åter bli skygg för människor och deras husdjur.
Regeringen anser att man gjort sitt genom att förbättra skyddskjaktsparagrafen. Och visst, man kan skjuta en varg som angriper ens djur. Men fortfarande blir den som skjuter automatiskt polisanmäld för jaktbrott och får vapnet beslagtaget. Är man som djurbonde inte jägare själv, så är det svårt att motivera en utomstående jägare att hjälpa till på dessa premisser.

Det går inte att kombinera djurhållning i de skogsbygder där vargen finns med en politik som går ut på att ha en helt fredad vargstam. Djurhållande jordbrukare kan inte ensamma stå för för notan när EU:s habitatdirektiv ska drivas igenom. Regeringen är på rätt spår när den vill få till en licensjakt och en minskning av vargstammen. Jag hoppas de kan stå emot EU och naturlobbyn denna gång. Om man misslyckas kommer en minskad acceptans för vargen och en ökad tjuvjakt som ett brev på posten.

 

Annons: