Tyst vår med allt färre surrande humlor och bin

Mer än en tredjedel av alla vildbin, dit även humlor räknas, är hotade.

Textstorlek:

Det är lite tystare i luften på våren och sommaren. Det beror på att det finns allt färre insekter, inte minst de vilda pollinerarna, humlor och bin, har blivit färre.

Annons:

Läs om vad fröodlaren gör för att gynna bina.

I början på 1960 skrev biologen Rachel Carsson boken Tyst vår. Hon beskrev ett scenario där användningen av DDT skulle ta bort insekter, myggor, som utgjorde fåglarnas föda. Färre fåglar, mindre fågelsång. Boken skapade en miljödebatt och DDT försvann. Fåglarna sjunger fortfarande på våren, men det är kanske lite tystare, eller för att vara mer konkret, lite mindre surrigt.

Man vet nämligen att allt färre insekter flyger runt i luften. Det gäller inte minst de större, viktiga vilda pollinerarna. Enligt art-databanken är mer än en tredjedel av de vilda bi- och humlearterna. utrotningshotade, rödlistade. Mer än hälften av fjärilsarterna i Europa har försvunnit. Mycket talar för att det till stor del är vårt landskap, och hur vi påverkat det, som är boven i dramat.

– Vi har skapat lite av gröna öknar, med allt mindre blommande växter, samtidigt som jordbruket i mer än ett halvt sekel blivit allt sämre på att hantera pollinerare. Det talas en del om att bygga humlebon och liknande, men det handlar om att insekterna måste ha något att äta, menar Johan Ingjald, biodlare från Pålsboda.

De flesta jordbrukare är fullt medvetna om att pollinerare är avgörande för mycket odling. Framför allt oljeväxter, klöver och baljväxter, åkerbönor. Trots det görs förhållandevis lite åtgärder.

Sara Linnatti är kommunbiolog i Askersunds kommun.

– Det är ju en naturlig utveckling. Mycket av den biologiska mångfalden, de blommande växterna, finns på det som man kallar ängsmarker. Utarmade jordar som man slår och för bort det slagna. Det var ett vanligt förekommande inslag i landskapet fram till början av 1900-talet. Nu finns ungefär 0,3 procent av dessa kvar. Högre krav på produktivitet och ändrade metoder har gjort att dessa marker försvunnit.

Sara menar jordbrukets problem är kontinuiteten.

– Det kan ju finnas oerhört mycket blommande växter i perioder, när man exempelvis odlar raps. Men sedan kan det ju gå månader, år, med väldigt lite blommor i samma landskap. Det ska ju helst finnas ett lapptäcke, med ängsliknande ytor, utspritt över landskapet, som blommar under hela vegetationsperioden På kommunernas ytor ser det än värre ut, med mest grönytor.

I Askersunds kommun har det dragits igång projekt som till stor del går ut på samarbete.

– Vi vill ha med oss jordbrukare, biodlare, föreningar och privatpersoner i olika samarbeten. I vår egen park- och grönyteskötsel har vi dragit igång ett projekt där vi ska omvandla ett flertal grönytor, som vi i dag klipper, till ängsmark. Det kräver en del arbete initialt, men på sikt ska det bli besparing Att klippa stora ytor, var fjortonde dag, är kostsamt. Ängarna ska bara slås två gånger per säsong.

Man kommer successivt utarma dessa ytor genom att föra bort slaget gräs. När det kommer till vad som sedan ska växa där finns olika spår.

– I vår kommun finns ett par stora ängs-reservat. Snavlunda- och Tjälvesta ängar. Vi ska hämta slaget hö därifrån och helt enkelt sprida ut på våra grönytor för att se vilka fröer som etablerar sig. Vi kommer också att så olika ängsblandningar framtagna i Sverige.

Sara ser gärna att även jordbrukare och intresserade biodlare, gör liknande ytor.

– Det behöver ju inte röra sig om stora avsättningar. Kanske har man redan kantzoner och mark som av andra skäl inte producerar så bra där man kan jobba så här istället för att regelmässigt bara slå med betesputs.

Sara menar att vägföreningarna, de enskilda vägarna är lite av en nyckel.

– Ja. Är det någonstans där de här blommande växterna bevaras och fortfarande växer är det längs både enskilda privata och kommunala vägkanter. Även om sikten under några månader kan bli lite sämre kan man vänta med att slå kanterna, så alla blommor får fröa, säger Sara.

Askersunds kommun har sökt och beviljats något som kallas LONA-stöd för sitt projekt. LONA står för lokala naturvårdssatsningar och hanteras via länsstyrelserna.

Man vet numera en del om vilka bekämpningsmedel som skapar problem för insekter. Men det tog tid innan EU förbjöd exempelvis de så kallade neonikotidniderna, som man vet förstör binas navigationsförmåga. Ytterligare ett konkret hot mot just bin, är olika sjukdomar, som blivit allt vanligare.

Annons: