Det här med viltet

Textstorlek:
Annons:

Jakten, jordbruket och skogsbruket går ofta hand i hand. Traditionellt var det ju så att jordbrukaren, skogsägaren och jägaren ofta var en och samma person.

I takt med jordbruket och skogsbrukets strukturrationalisering har det skett förändringar. Det är inte alldeles säkert att den som odlar jorden äger skogen vid åkerkanten, eller har jakträtt. Det är inte säkert att skogsägaren bor i samma landsände som skogen som vederbörande äger. Jakten har också förändrats, och viltet.

Förr gick man på landsbygden ofta ut på jakt några dagar om året. Det blev några dagar på älgpasset, kanske bockjakten i augusti. De intresserade jagade kanske lite hare och rådjur med hund på vintern. Jakten var ett komplement till övrig verksamhet på gården, och ofta också en stunds avkoppling.

Numera jagar betydligt färre personer. Men de som jagar har ett allt större intresse och tillbringar allt mer tid i skogen med jakt, viltvård och utfodring. Ofta arrenderar man marken. Ofta bor man inte på platsen där man jagar.

Viltet i skogen har också förändrats. I Mellansverige är förändringen bitvis total. Här blir det numera stundtals en tydlig konflikt mellan jägare, skogsägare och jordbruk. Frågar man en jägare finns det knappast några älgar. Frågar man skogsstyrelsen, eller en skogsägare som försöker plantera tall, finns det på tok för mycket älg. ”Fri kalvjakt” säger skogsstyrelsen. ”Ni ödelägger” världens bästa viltförvaltning säger man från jägarhåll.

När det kommer till vildsvin det blir som mest tydligt att det finns en konflikt. Det är nog ingen tvekan om att man på vissa platser nästan totalt tappat kontrollen över vildsvinsstammen. På vissa platser intar nu svinen rentav mindre samhällen.

På några hundra hektar kan det finnas ett tiotal utfodringsplatser i skogen, medan jordbrukare någon kilometer bort kämpar varje sommarnatt för att freda grödan mot vildsvinen. Jordbrukare efterlyser mer jakt, bättre kontroll, mindre utfodring, Jägare menar ofta att det är en markägarfråga, att det är upp till markägarna att släppa in jägare, samarbeta och själva jaga.

I Sörmland och Närke gäller det här i hög grad också hjortarna. På vissa av de större godsen har man erkänt att man tappat kontrollen över dovviltet och ökar nu jakttrycket. I stora områden är det nästan omöjligt att bedriva både jordbruk och ha en normal trädgård utan höga inhägnader för att freda sig mot dovhjortarna. På andra håll betar hundratals kronhjortar åkermarken för arrendatorer.

Frekventa viltolyckor är er tilltagande problem i de här vilttäta områdena.

Visst är det trevligt med mycket vilt i skogen. Visst är det roligt när naturen mår bra. Men frågan är ju hur den biologiska mångfalden mår när nästan alla tall som planteras äts upp och det finns tiotusentals hjortar i skogen.

Jag tror att samarbete är vägen för att komma till rätta med de här tilltagande konflikterna. I Svea Jord & Skog nummer fem berättade vi om ett samarbete i Viby, Närke, där man går ihop markägare, arrendatorer och jaktlag för att samordna, jaga och inventera vildsvin. Mer sådant!

Annons: